Min sista dag på konferensen.
På morgonen lyssnade jag på ett föredrag om National Science Foundations IPY-satsning på “informal science education”. NSF satsade femton miljoner dollar på IPY-Outreach/Education och det räckte till mycket! Kolla in deras hemsida – där finns mycket att ladda hem! Ett exempel därifrån är “Live from the Poles”.
 
Tidigare såg jag också fantastiska bilder och animationer på glaciärer – Extreme Ice Survey (EIS), som också är en amerikansk satsning. Det mesta finns att titta på EIS webb – missa inte!rnPolarEXCHANGE i stora sessionssalen var ett givande inslag på konferensen. Ett utmärkt exempel på populärvetenskap när den är som bäst. En kunnig och väl förberedd reporter, BBCs vetenskapsreporter Sue Nelson, intervjuade intressanta forskare. Korta intervjuer, ca 10-15 minuter. Ett exempel: “Varför finner man idag späckhuggare i områden de aldrig eller sällan förekommit tidigare” Klimatförändringarna spelar sannolikt en stor roll. Bytesdjur ändrar sitt beteende och hittar föda på nya platser.  Man kunde också kolla dessa i live-sändning via webben och de finns också i “streamad” version.
Postersessionen idag bjöd på ännu fler berättelser om lyckade skolsatsningar. Här är ett projekt vars poster var väl strukturerad, så att man kunde förstå hur de jobbat. (Det gäller långt ifrån alla …). Det är det projekt som resulterade i skriften jag berättade om i måndags: “Polar Science and Global Climate. An International Resurce for Education and Outreach“.
 
 
 
 
 
 
 
 
rnJag vill avsluta med ett budskap som en av föreläsarna delade med sig av.  “Alla ni som är här på denna konferens förstår säkert vad som måste göras. Vilket svar vill jag kunna ge mina barn på deras fråga om tjugo år Jag vill kunna svara att jag gjorde allt vad jag kunde för att få politiker och alla andra att också förstå detta”

Dagen började med en titt på Norges nyaste forskningsfartyg G.O. Sars vid kajen nedanför Oslo stadshus.  Sedan till konferensen i Lilleström där några föredrag om polarhistoria väntade. Det första hölls av Bernard Stonehouse, en äldre engelsk forskare med många strängar på sin lyra: marinofficer, biolog och historiker. rnHan berättade om valfångarna, vilka under 1700- och 1800-talen var pionjärer i utforskandet och kartläggningen av Arktis. Därefter föreläste Lisbeth Lewander från Göteborgs universitet om Otto Nordenskiöld och hans Antarktisexpedition 1902-1904. Lisbeth har funnit att bilden av att svenska staten var negativ till expeditionen bör ändras. Detta framgår bl a av Nordenskiölds privata brev men också regeringsdokument. “Det blir en utmaning för morgondagens forskning när forskarna inte längre skriver brev till varandra, utan bara epost. Var finns den sparad om 100 år” frågade Lisbeth avslutningsvis. Kan inte Google lösa det också, funderade jag.rnLäs mer om Otto Nordenskiölds expedition på Polariswebben (en “dubbel” resedokumentär, främst för barn).
 
 
 

Senare på dagen ägnade jag en hel del tid på att ta del av posterutställningen. Idag var det många bidrag på temat utbildning i skolan – både för grundskolan och högstadiet.
Internationella IPY-kommitten har gett ut en utmärkt bok, “Polar Science and Global Climate. An International Resurce for Education and Outreach“. Skaffa den – oavsett vad du arbetar med! ISBN 978-1-84959-593-3. Pearson Education Ltd 2010.
Sista delen av dagen såg jag flera dokumentärfilmer hur långvariga vistelser i polarområdena på forskningssationer påverkar forskarna psykiskt. De flesta var mycket positiva och talade om “The Polar Syndrom” – man blir för evigt förälskad eller rent av beroende av polarmiljön. Men visst finns det också avigsidor – familjeliv och andra sociala strukurer blir förstås lidande.
 
 

Dagen började med fler föredrag om vetenskapskommunikation. “Tips och tricks”, skulle man kunna säga. Ett annat föredrag handlade om projektet “Arctic Virtual Learning” vars syfte är att öka tillgängligheten för utbildning i glesbygdsområden i Arktis med hjälp av nya “online tools”. Syftet är också att erbjuda högre utbildning utan att den studerande skall behöva flytta. Samtidigt vill man skapa optimala förutsättningar för social gemenskap med andra studenter. Projektet är finansierat av Nordiska ministerrådet och pågår t o m 2011. Läs mer här!
rnPå förmiddagen såg jag en utmärkt dokumentärfilm, “The Antarctica Challange – a Global Warning”. Den rekommenderas verkligen. Det var den enda filmen av sitt slag som officiellt visades på klimatkonferensen COP 15 i Köpenhamn.  Här är en trailer (Quicktime). Filmbolaget heter Polar Cap Productions.
Massor av mingel under lunchen, som liksom gårdagens följer norsk lunchtradition – mackor. Visserligen goda, men för andra än norrmänrnJätteköer till de få vattenautomaterna. Och inte minsta lilla bulle till kaffepauserna …
På eftermiddagen bänkade jag mig igen i biosalongen “Polar Cinema“. Där visas flera dokumentärfilmer varje dag med efterföljande diskussioner – ett ovanligt men mycket givande konferensinslag. Den här gången var det en slags dramadokumentär i långfilmsformat. Filmen INUK handlar om tonåringen Inuk och hans (och andras) försök att hitta en ny mening i sitt liv. Förutsättningarna har ändrats för många människor i Arktis pga ett varmare klimat. Tunnare havsisar, svårare att bedriva jakt och fiske. Salongen var fullsatt och det var fler än jag som torkade bort en och annan tår ur ögonvrån när ljuset tändes och vi fick ställa frågor till regissörer och en av skådespelarna. Samtliga är amatörskådespelare i filmen och alla talar inuit utom socialsekretereren, som talar danska.

Så var det dags för barbeque på kvällen utanför Fram-museet. Barbequen var väl ingen höjdare, men vinet var gott. Regnet upphörde och vi fick en härlig kväll omgiven av Oslofjordens vatten och forskningsfartygen Gjöa och Fram. Jag besökte förstås museet och beskådade allehanda museala navigationsinstrument och vetenskapliga apparater i trä och mässing. Så långt från dagens digitala prylar!

Fram byggdes av den berömde skeppsbyggaren Colin Archer för Fritiof Nansens planerade färd till Nordpolen, där Nansen hade tänkt att låta skeppet frysa in i och driva med isen till Nordpolen. Nansens nådde inte hela vägen fram, men metoden fungerade och fartyget skruvades inte ned i isen.  1911  reste  Roald Amundsen med Fram till Antarktis och nådde med sin expedition till Sydpolen – en månad före den engelska expeditionen under ledning av Robert Scott. Amundsen återvände med Fram till Norge som hyllad hjälte. Scott och hans expeditionskamrater omkom av köld och hunger på väg tillbaka.

Idag har jag huvudsakligen lyssnat på erfarenheter av vetenskapskommunikation inom polarområdet. Jag måste erkänna att jag varit djupt okunnig om hur utbredd polarforskningen är i världen – Sydafrika, Indien, Sydkorea och många andra oväntade länder bedriver en mycket omfattande forskning med fasta forskningsstationer i Antarktis och i några fall även i Arktis. Många forskare vittnade om svårigheterna att få “cred” för sin medverkan i populärvetenskapliga sammanhang, inkusive samverkan med skolor. Men de flesta var dock optimistiska om framtiden. Framgångsrik polarforskning förutsätter att politiker och allmänheten känner till att det bedrivs angelägen polarforskning och därutöver också vill veta hur man arbetar och vad man kommer fram till. Utan ett sådant engagemang lär det bli sparsamt med statliga forskningspengar och färre nya studenter med intresse för polarforskning inom såväl naturvetenskap som humaniora och samhällsvetenskap.

Konferensens första dag började högtidligt värre. Alla 2000 deltagare fick ställa sig upp när hans Kungliga Höghet prins Haakon tog plats på första raden. Sedan följde en lång rad mer eller mindre inspirerande invigningstal där de flesta applåderade det Internationella Polarårets (2007-2009) fantastiska kraftsamling med 50 000 forskare från mer än 60 länder. Det är om detta arbete och de första forskningsresultaten konferensen handlar om. Sång och musik fick en stor plats – en kollega gjorde en jämförelse med invigningen av OS i Lillehammer!

Hundratals posters kompletterar föreläsningarna. Det är omöjligt att hinna med att läsa alla och de byts ut mot nya varje dag. Än mindre hinner jag kommunicera med de stolta posterproducenterna som jag skulle vilja. Idag fastnade jag bland annat för arkitektur inspirerad av Arktis – ett arbete av en rumänsk student som studerar i Spanien. Jag stannade till vid flera postrar om hur mänsklig verksamhet (både forskning och turism) påverkar den arktiska och antarktiska miljön. Och hur lång tid det tar för naturen att “återställas”. Många inspirerande möten blir det förstås också med gamla och nya kolleger.

I morgon avslutas dagen med barbeque på Frammuseet. Där finns bland mycket annat norsk polarforsknings grand old lady – fartyget Fram och Thor Heyerdahls balsaflotte KonTiki. Rapport följer!