Fördjupning kusterosion

Man skulle kunna tro att det händer väldigt lite längs alla kustavsnitt i kalla trakter. Det är emellertid så att stränderna i vissa permafrostområden är utvecklade i lösa jordlager med riklig förekomst av is i marken. Här kan erosionen och därmed reträtten av kustlinjen gå mycket snabbt genom att markisen smälter. Den här typen av kusterosion är således mer ett resultat av ”termisk erosion” än normal kusterosion genom påverkan av vågor och strömmar. Termisk erosion innebär att isen i marken smälter vilket leder till att överhäng bildas och utlöser skred, alternativt att strandmaterialets hållfasthetsegenskaper försämras genom att marken vattenmättas genom smältning av markisen.

De bästa exemplen på detta finns längs de kuster som gränsar till Beauforthavet, dvs norra Alaska och nordvästra Kanada samt längs Sibiriens kust. Här är en årlig tillbakaryckning av kusterna på 2 till 4 m inte ovanlig. Den snabba erosionen av finkorniga sediment leder till snabb uppbyggnad av sanduddar och revlar som annars är typiska för kuster med öppet hav året runt. Detta är speciellt tydligt i områden med breda och grunda strandplattformar.

Den snabba erosionen längs kuster med termisk erosion är dock inte typisk för polarområden. Permafrostkuster, liksom längs de flesta kuster, är mycket varierande. Kustens form, om den är flack eller brant samt materialets sammansättning, om det är berggrund, sand eller grus har naturligtvis betydelse. Långa kustavsnitt i arktiska Kanada, Grönland, Spetsbergen och Antarktis är utformade i relativt hårda bergarter och där är erosionshastigheten istället väldigt låg. Alltså består den kanske vanligaste kusttypen i polarområden av abrupta, branta kustklippor med relativt grovt nedrasat material vid basen.