Cirkulation

Till Arktiska Oceanen tillförs stora mängder sötvatten från de Sibiriska floderna och Mackenziefloden i Alaska. Den totala flodvattentillrinningen uppgår till ca 100000 m3/s och motsvarar nära 10 % av den globala flodtillrinningen. Färskvattnet från floderna sprider ut sig över de grunda shelfhaven och vidare in i den centrala bassängen där det bildar ett ytlager med låg salthalt på ca 30-32 promille. Detta lågsalina ytlager täcker nästan hela bassängen. I denna text använder vi promille som enhet för salthalt som står för hur mycket av vattnets vikt som består av salt, som till exempel 1 kg vatten med salthalt på 30 promille innehåller 30 gram salt. Ett annat ord för salthalt är salinitet. Flodvattnet lämnar Arktis i form av en ytström med låg salthalt som går söderut längs Grönlands östkust och som brukar benämnas Östgrönlandsströmmen.

En del ytvatten med låg salthalt lämnar också Arktis genom sunden i den Kanadensiska övärlden. Ytlagret i centrala bassängen följer till stor del isdriften som kallas den transpolära driften som går från Sibiriska sidan av bassängen, över området kring nordpolen och vidare mot Framsundet.  En annan viktig inströmning till Arktiska Oceanen sker genom det grunda Berings Sund där vatten med relativt låg salthalt (32-33 promille) strömmar in från norra Stilla Havet. Flödet av vatten genom Berings sund är ca 0.8 Sv i medeltal (1 Sv = 1 miljon m3/s) och denna inströmning tillför ungefär lika mycket ekvivalent färskvatten som kommer med floderna. En relativt stor del av vattnet från Berings Sund lämnar bassängen genom Kanadensiska övärlden.

Cirkulationsmönstret för flodvattnet och vattnet som kommer in från Berings Sund visas schematiskt i figuren nedan.

havstrommar1