Fördjupning molnbidning

Varifrån kommer alla moln och vad bestämmer hur stora dropparna blir i ett moln Moln bildas då luftens vattenånga kondenserar på små partiklar som finns i luften. Detta sker endast då luften är övermättat på vatten (mer än 100 % relativ luftfuktighet). Då luften är övermättat på vatten kommer gasformigt vatten att börja kondensera på alla tillgängliga ytor. Nära marken finns många ytor för vattnet att kondensera på men högre upp i luften finns endast små partiklar (droppar eller fasta partiklar) som fungerar som molnbildningskärnor (CCN – Cloud condensation nuclei). Dessa partiklar är oftast runt 100-300 nm stora och kan inte ses med blotta ögat men behövs för att kunna bilda en molndroppe. För att bilda ett moln behövs alltså partiklar och luft övermättad på vattenånga. Det vanligaste sättet en luftmassa blir övermättat på vattenånga är genom avkylning då luften stiger uppåt i atmosfären. Molnbilningsprocessen sker då  luften stiger uppåt och kyls av, den blir övermättnad och vattenånga kondenserar på tillgängliga små partiklar. Dessa små partiklar växer och blir till större vattendroppar. Desto större partiklarna blir desto större chans att de tar upp  mer vatten, större yta för kondensation.
När vattnet kondenserar på partiklarna minskar övermättnaden och molnbildningsprocessen avtar. Molnbildningsprocessen innebär därför en slags tävlan för partiklarna i luften i att ta upp vatten och växa till. Har man många partiklar i luften så är det fler som tävlar om det vatten som finns och det bildas många molndroppar men inte så stora som om det fanns få partiklar i luften. Man kan här tänka sig att om man skapar fler partiklar i luften, till exempel genom mänskliga utsläpp, får man moln med fler små partiklar vilka sprider solljus mer effektivt och därmed kyler av jordytan. Det bör dock påpekas att denna bild av molnbildning är förenklad men ger en grov förståelse och att den exakta påverkan på molndropparnas antal och storlek är mycket komplicerad och förutom storlek också beror på till exempel partiklarnas kemiska sammansättning. Naturligtvis påverkas molnbildningen också av hur snabbt luften stiger och därmed avkyls. En annan aspekt på molnegenskaper är molnens förmåga till nederbörd. Nederbörd innebär att 1000-tals molndroppar slås ihop och blir så stora så de får en tillräckligt hög fallhastighet så de kan nå marken innan de avdunstar. Denna egenskap hos moln är självklart mycket viktig för till exempel jordbruket och förekomst av dricksvatten men även för energiproduktion med vattenkraft och översvämningsproblematik. Man har sett att har man många små droppar så är det svårt att bilda tillräckligt stora regndroppar vilket gör att moln bildade av luftmassor med många partiklar inte ger lika mycket nederbörd som moln med stora molndroppar.
Hur kommer morgondagens moln att se ut Detta är de inga som idag vet exakt då molnbildningen är så väldigt komplex. Dock vet man att molnbildningen kommer att påverkas av hur jordens temperatur och förekomsten av partiklar i luften varierar. Ändras temperatur kommer till exempel även mängden vattenånga i atmosfären att ändras, varmare ger mer vattenånga. Förekomsten av partiklar är väldigt olika på olika platser och tidpunkter då partiklar endast stannar i atmosfären upp till några veckor. Denna stora variation försvårar förutsägelse om framtida molnbildning. Det bör dock påpekas att förekomsten av partiklar, dess egenskaper och variation är något som är mycket betydelsefullt för molnbildning och att det pågår en mängd olika forskningsprojekt för att kunna förestå och förutsäga partikel-molnbildningsdynamik både idag och för framtiden.
Atmosfären påverkar

 Atmosfärens påverkan på mark och vegetation
Allt liv är beroende av vatten, och vatten tillförs vanligen landekosystem via regn och snö. I Arktis är det dock inte bara nederbörd som styr förekomsten av vatten utan även den låga temperaturen har stor betydelse för växter och djurs vattenförsörjning. Ofta når temperaturen under 0°C, vilket leder till att vattnet fryser och blir otillgängligt. Trots detta kan liv spira. En film av flytande vatten kan finnas kvar i marken, vatten som kan föda de mikrobiella processerna ända ner till -39°C.
I Arktis faller huvuddelen av nederbörden som snö. Snön ligger sällan still en hel vinter utan förflyttas av vind och storm, och på så sätt omfördelas vattnet innan det vid snösmältningen blir tillgängligt för växter och markens mikroorganismer. Detta tillsammans med landskapets topografi skapar de förutsättningar som reglerar produktivitet hos vegetationen. I de områden där snö har ackumuleras i stora mängder, de så kallade snölegorna, kan omgivande miljöer få en stadig tillförsel av vatten långt in under vegetationsperioden. Eftersom snöfält kan ligga kvar även in på sommaren, kan renar och andra djur under varma dagar få en tillflyktsort och skydd mot insektsangrepp.
Nederbörd är dock inte alltid enbart av godo. Med regn och snö tillförs mark och vatten allehanda föroreningar. Framförallt snö är bra på att tvätta främmande ämnen ur atmosfären. När snön smälter fördelas föroreningarna över landskapet och kan drabba organismer över stora områden.
Växters tillväxt i Arktis är begränsad av främst tillgång på kväve. Kvävenedfall över de Arktiska områdena är 10-100 gånger lägre än i sydvästra Sverige. Kvävenedfallet varierar dock mellan olika Arktiska områden. Exempelvis är nedfallet i inre Alaska cirka ett gram kväve per kvadratmeter och år medan nordligaste Skandinavien har ett nedfall 0,1-0,5 gram kväve per kvadratmeter och år. Detta kan medföra att ekosystemen kan varierar mycket i hur de påverkas av klimatföreningar mellan olika platser även inom Arktis. Det innebär också att eventuella kvävenedfall över Arktis kan orsaka förändringar av växtligheten men även påverkar omsättningen av kol och därmed också påverka hela ekosystemets funktion och struktur.
 Atmosfärens påverkan på is
Hastigheten med vilken den Arktiska isen växer i tjocklek beror på vilken temperatur man har på isytan. Generellt växer isen snabbare desto kallare det är på ytan. Temperaturen på isytan är starkt kontrollerad av egenskaperna i atmosfären. Vattenånga och andra växthusgaser absorberar värmestrålning vilket höjer atmosfärstemperaturen och gör att värmestrålningen ner mot isen ökar. Detta höjer i sin tur temperaturen på isytan jämfört med en torr och växthusgasfri atmosfär.
Moln har en stark inverkan eftersom de absorberar värmestrålning och reflekterar solstrålning. Nettoeffekten av moln skiljer sig dock mellan sommar och vinter. Under sommaren reflekterar molnen en stor del av solstrålningen direkt tillbaka till rymden och minskar smältningen av is. Vintertid har molnen en värmande effekt på atmosfären eftersom de absorberar värmestrålning och hindrar utstrålning till rymden vilket gör att isen växer långsammare.
Atmosfären spelar också en annan viktig roll för istäcket genom att stora mängder värme transporteras i atmosfären upp mot Arktis. Transporten sker till stor del genom att varma luftmassor strömmar norrut det vill säga in i Arktis, medan kalla luftmassor tenderar att strömma ut från Arktis. Den totala värmetransporten i atmosfären till Arktis motsvarar cirka 100 W/m2 om man sprider ut den jämnt över området norr om latituden 70 oN. Utan denna värmetransport skulle klimatet i Arktis vara väsentligt kallare och då speciellt på vintern när man inte får någon värme från solen. Utan värmetransport skulle temperaturen i atmosfären sjunka med cirka en grad per dygn under vintern. Istäckets tjocklek påverkas mycket starkt av den atmosfäriska värmetransporten. Med hjälp av modellberäkningar kan man visa att en ökning av atmosfäriska värmetransporten med 10 % minskar isens medeltjocklek med cirka 1 meter, samt att en minskning av värmetransporten med lika mycket ökar tjockleken med cirka 1 meter.
Nederbörden som främst kommer som snö i Arktis påverkar isens frys- och smältcykel. Under vintern isolerar snötäcket och hindrar värmeutstrålning från isens ytskikt. Värmeflödet upp genom isen hindras och isens tillväxt minskar. Innan isen kan börja smälta från ovansidan på sommaren måste snön smältas bort vilket fördröjer tidpunkten då isen börjar smälta till längre in på sommaren vilket minskar den totala mängden is som smälter.
Atmosfärens påverkan via vinden är av stor betydelse för istäcket. Vinden gör att isen är i ständig rörelse och omvandling. Det bildas isvallar i områden där istäcket pressas samman och råkar (öppna sprickor i isen) uppstår där isen dras isär. Under vintern i de öppna områdena bildas nyis som successivt växer sig tjockare. Resultatet av dessa processer är ett istäcke som består av många olika istyper av olika tjocklek och karaktär, och som är uppbrutet i flak av olika storlekar. Vinden driver också ut stora mängder is genom Framsundet och vidare ner längs Grönlands östkust. Denna export av is är en viktig kontrollerande faktor för den totala isvolymen inne i Arktiska oceanen.
 Atmosfärens påverkan på havet
Temperaturen i havets ytskikt styrs i hög grad av egenskaperna i atmosfären. Vattenånga och andra växthusgaser absorberar värmestrålning vilket höjer atmosfärstemperaturen och gör att värmestrålningen ner mot havet ökar. Detta höjer i sin tur temperaturen i havets ytskikt jämfört med en torr och växthusgasfri atmosfär.
Moln har en stark inverkan eftersom de absorberar värmestrålning och reflekterar solstrålning. Nettoeffekten av moln skiljer sig dock mellan sommar och vinter i Arktis. Under sommaren reflekterar molnen en stor del av solstrålningen direkt tillbaka till rymden och har en avkylande effekt på havet. Vintertid har molnen en värmande effekt eftersom de absorberar värmestrålning och hindrar utstrålning till rymden.
Nära havsytan finns speciella processer som gör att hav och atmosfär påverkar varandra. Om temperaturen i luften nära havsytan skiljer sig från temperaturen i havet sker en direkt överföring av värme, så kallat sensibelt värmeflöde. Detta höjer temperaturen i havsytan om luften är varmare och sänker temperaturen om luften är kallare. Om luftfuktigheten är under mättnadsvärdet (det vill säga den mängd vatten som luften kan bära under givna förhållanden) sker avdunstning av vattenånga från havet vilket kyler havets ytskikt. Det sensibla värmeflödet gör att atmosfären och havet är starkt kopplade vid havsytan vilket gör att temperaturskillnaden mellan hav och atmosfär nära havsytan är mycket liten under normala förhållanden, mindre än 1oC.
En annan direkt påverkan av atmosfären är vindens kraftverkan på havsytan. Vinden genererar vågor, blandar och driver havsströmmar. En stor del av strömmarna i Arktis är drivna av vinden vilket är speciellt tydligt i ytlagret som oftast rör sig i vindens riktning eller något till höger om vinden. Längre ner i djupvattnet är det ofta inte den lokala vinden som är direkt orsak till strömmen utan den samlade effekten av vindar över hela havsbassänger. En viktig effekt av vinden i Arktiska oceanen är att färskvattnet från floderna drivs och sprids ut över shelfen och in i de centrala delarna av bassängen. På så sätt upprätthålls ett ytlager med låg salthalt.
Atmosfären har också viktiga indirekta effekter på cirkulationen i Arktis. Salthalten i ytan i norra Stilla havet är väsentligt lägre än i Nordatlanten på grund av att stora mängder fukt transporteras i atmosfären över amerikanska kontinenten och sen regnar ner i norra Stilla havet. Den låga salthalten gör också att densiteten blir låg och att vattenytan står något högre i norra Stilla havet jämfört med Nordatlanten och Arktis. Denna vattenståndsskillnad är cirka en meter och utgör den viktigaste drivkraften för flödet av Stillahavsvatten genom Beringssund.

Polarisen