Namn: Örjan GustafssonrnYrke: Professor i biogeokemirnArbetsplats: Institutionen för tillämpad miljövetenskap, Stockholms universitetrnFamilj: Frun Maria och barnen Elsa, Erik och Anna.
Vad var det som fick dig att vilja bli forskarern– Jag ville jobba med att försöka förstå hur naturen fungerar. Det har varit min drivkraft hela tiden. Men egentligen började min akademiska karriär med att jag tyckte om att simma. Jag tävlade i 400 meter medley, och det fanns bra möjligheter att både träna och studera i USA. Men så tog intresset för naturvetenskapen överhanden och jag doktorerade. Sedan flyttade jag hem till Sverige som nybliven forskare och fick jobb på Stockholms universitet.
Trivs du med ditt yrkesvalrn– Ja, jag gillar att det är så omväxlande. Jag är ute på expedition och tar prover, jag monterar och reparerar utrustning, hanterar sjösjuka, arbetar i labbet med att analysera prover, planerar, läser, tänker och skriver. Det är som en sorts tiokamp, man är inte världsmästare i en enskild gren, utan måste vara tillräckligt bra i flera.
Finns det något som du upplever som negativtrn– Det kan kännas tråkigt att vara borta långa perioder från barnen under forskningsresor. Men senast, under expeditionen längs den sibiriska kusten, kunde jag ringa hem till dem via satellittelefon, så det gick ganska bra ändå.
Dina barn är ganska små, lyckas du förklara vad du jobbar medrn– Jag blev faktiskt inbjuden till dagis för att hålla en föreläsning om sibirien-expeditionen. Det var en av årets stora utmaningar, men jag tror att det gick ganska bra. Jag berättade om mammutar som ligger infrusna i tundran och om isbjörnar, och de var väldigt intresserade. De ville gärna veta vad vi åt under resan också.
Vad åt ni dårn– Rysk mat utan färska grönsaker. Oftare än här hemma var maten baserad på inälvor. Inte särskilt gott. Som tur var hade kollegorna från Luleå tagit med sig torkat renkött och Västerbottensost, så vi kunde kalasa någon gång ibland. I hamnstaden Tiksi fick vi ombord färskrökt flodfisk som smakade mycket bra.
Hur var det att arbeta ihop med de ryska kollegornarn– Det var lite problem med språket. Det officiella språket ombord var bruten engelska, men ofta blev den väldigt, väldigt bruten. För övrigt gick allt bra. Vi hade mycket trevligt ihop och förgyllde de långa arbetsdagarna med lite trivsam samvaro, som bastubad till exempel. Ett högtidligt tillfälle var när vi var helt färdiga med all provtagning, och markerade det genom att med vinkelslip kapa av vajern till vårt viktigaste provtagningsinstrument. Det blev en glad ceremoni på akterdäck.