Det är tungt, smutsigt och jättespännande. Margareta Johansson borrar i frusna myrar för att se hur permafrosten mår.
Att vara klimatforskare kan vara tungt och smutsigt. Margareta Johansson borrar sig ner i Abiskos myrar, och tar samtidigt tempen på hela klotet. När marken blir varmare är det här det märks först.
Det finns inte så många platser i Sverige där tjälen är kvar året runt. Men i myrmarkerna runt Abisko i norra Lappland kan man hitta äkta permafrost. Ännu så länge. För det är också här permafrosten tinar snabbast på jorden.
– I Abisko kan vi se redan nu, vad som i framtiden antagligen kommer att hända i de stora områdena med permafrost som finns runt om i Arktis, säger forskaren Margareta Johansson.
I myrarna runt Abisko går permafrosten inte lika djupt som i Sibirien, Kanada och Alaska. Här är klimatet lite mildare tack vare golfströmmen, och vid den senaste istiden låg det tjock inlandsis över området, och isens rörelser värmde jordytan. Under somrarna hinner tjälen gå ur marken på de flesta håll i Lappland, men just i myrarna är det annorlunda. Snön, som vanligtvis fungerar som ett isolerande täcke, blåser lätt bort från de öppna våtmarkerna, så att marken får en lägre temperatur. På sommaren hinner bara det översta lagret av torv att tina, medan jorden, en dryg halvmeter längre ner, förblir frusen. Lagret som tinar varje sommar kallas för det aktiva lagret, och för varje år blir det nu tjockare.
– I Abisko har man undersökt myrarna i snart hundra år. De senaste 30 åren har det tinande, aktiva lagret i en del myrar gått från att vara 55 centimeter djupt, till att nu vara 85. På en del ställen är permafrosten redan helt borta.
Det är ganska enkelt att mäta hur tjockt det aktiva torvlagret är, berättar Margareta Johansson. Hon promenerar ut på myren när den hunnit tina som mest i slutet av sommaren, och kör ner en mätpinne tills den tar stopp i den frusna jorden under torven.
– Det är inte någon hightech-metod direkt, men den funkar bra. Jobbet är ganska blött och smutsigt, men det är en skön kontrast till att sitta ren och torr framför datorn och räkna och skriva. Nackdelen är att man kan få ont i ryggen av att gå och stöta ner och rycka upp mätpinnen i den blöta marken en hel dag.
När Margareta Johansson undersöker själva permafrosten får ryggen vila. Då måste hon använda en stor dieseldriven borrmaskin av samma typ som man har när man borrar brunnar. Det arbetet är bäst att göra på vintern då det är fruset och ligger lite snö, för även om borrmaskinen går på larvband kan den lätt köra sönder myren annars. Men har det snöat mycket kan maskinen inte ta sig fram. Med hjälp av borrmaskinen kan Margareta Johansson avgöra hur djupt permafrosten går och hon kan också föra ner rör försedda med temperaturmätare, som kan sitta kvar och registrera hur kallt det är i permafrostens övre och undre del under en lång tid. En gång om året laddar hon ner uppgifterna till sin dator.
– Man kan säga att permafrosten attackeras från två håll, både uppifrån och nerifrån. Till följd av den globala uppvärmningen har luftens temperatur blivit högre, och under vintern kommer det mer snö än förr, som lägger sig som ett värmande täcke uppe på myren. Nere i marken, blir det allt mer och allt varmare grundvatten, som värmer tjälen om sommaren.
Permafrosten i de lappländska myrarna når bara knappa 15 meter ner där den är som djupast. I Sibirien kan den däremot vara mer än tusen meter djup. Det säger sig självt att den svenska permafrosten är mycket känsligare för jordens temperaturökningar. Därför kan Margareta Johanssons forskning fungera som en modell för vad som kommer att hända i framtiden i de större permafrostområdena runt om i Arktis. När gamla växt- och djurdelar, som tidigare varit frusna, tinar och bryts ner av mikroorganismer bildas växthusgaser som till slut hamnar i atmosfären och skyndar på den globala uppvärmningen. Men det finns också andra problem som uppstår när den tjäle, som tidigare varit frusen året runt, börjar tina.
– Vägar sjunker och elstolpar börjar luta. Runt om i Arktis har människor byggt hus uppe på permafrosten och på vissa håll börjar det nu bli problem med att husen sätter sig i leran och spricker.