Namn: Henrik Kylin
Yrke: Professor i miljökemi
Arbetsplats: Institutionen för vatten och miljö, SLU i Uppsala
Född: 1959
Familj: fru, en dotter och en son

Varför blev du forskare i miljökemi
– Jag har alltid varit intresserad av naturen, jag tycker om att lära mig nya saker och att ta reda på hur naturen hänger ihop, och sedan har det ena givit det andra. Att det blev just miljökemi beror mest på att det var inom det området som jag fick möjlighet att doktorera. Jag har studerat geovetenskap, matematik, astronomi, agronomi och kemi. Egentligen var jag mest intresserad av biologi, men det är nästan det enda jag inte har läst.

Hur kommer det sig att du inte blev biolog då
– På den tiden då jag var student var det inte så lätt att få jobb som biolog, så jag bestämde mig för att biologi kunde vara ett fritidsintresse istället. Och så har det varit. Jag är bland annat intresserad av slemsvampar och fåglar, och har skrivit vetenskapliga artiklar om båda ämnena, bland annat efter att ha jobbat med botanister i Söderhavet och samlat in växter och slemsvampar.

Hur väcktes ditt stora intresse för naturvetenskaper
– Både min far och min farfar var botanister, så det kom kanske naturligt. Men jag kände aldrig någon press från dem. När jag var liten flyttade vi runt mycket i världen och bodde mest i Holland och Kalifornien, men jag byggde upp ett grundmurat personligt förhållande till naturen när vi om somrarna  besökte mors hemtrakter, några småbruk i norra Skåne.

Har du några andra intressen än sådant som rör naturen
– Jadå. Klassisk musik, körsång och historia till exempel.

Vad är det bästa med ditt jobb
– Att det betyder något för människor. Miljögifter är ett stort problem i världen och forskningen är verkligen viktig. Dessutom tycker jag om att få fundera och komma på hur saker och ting hänger ihop, och det är ett privilegium att få resa mycket till platser som är svåra att ta sig till.

Finns det något med ditt jobb som du inte tycker om
– Byråkratin och den ständiga jakten på pengar till forskningen.

Vilket är ditt bästa polarexpeditionsminne
– Jag tycker alltid att det är fantastiskt att färdas ombord på Oden genom isarna. Det är en sorts andlig upplevelse (fast jag är ateist). Men den starkaste naturupplevelsen fick jag nog på Ellef Ringnes ön i den arktiska övärlden i Kanada, där den magnetiska nordpolen befann sig just då. Jag satt ensam på en kulle och upplevde en säregen tystnad. Där hördes inte en fågel, inte en insekt, bara vinden. Så totalt tyst har det aldrig varit omkring mig varken förr eller senare.

Vilket är ditt viktigaste arbetsredskap när du är i fält
– Huvudet! Avancerade instrument är viktiga, men oftast inte tillgängliga i de flesta u-länder. Det går att leta efter miljögifter med mycket enklare medel än många tror. Det viktiga är vad man använder kunskapen till, vilka slutsatser man drar. God forskning sitter i huvudet, inte i instrumenten.