Världens nordligaste befolkning

Av alla de olika folk som bor permanent i polarområdena lever polareskimåerna, eller inughuit som de kallar sig själva, under de allra hårdaste förhållandena. På 77:e breddgraden är vintern lång och mörk medan midnattsolen under sommaren ofta är så stark att det nästan inte går att skilja dag från natt.

Liv på 77:e breddgraden
Av alla de olika folk som bor permanent i polarområdena lever polareskimåerna, eller inughuit som de kallar sig själva, under de allra hårdaste förhållandena. På 77:e breddgraden är vintern lång och mörk medan midnattsolen under sommaren ofta är så stark att det nästan inte går att skilja dag från natt. Det är alltså stor skillnad på hur man upplever ljuset under sommaren på norra Grönland jämfört med exempelvis svenska Lappland, där midnattssolen knappt når över horisonten.

Första gången som européerna började misstänka att det fanns ett av dem dittills okänt folk i norr var i början på 1800-talet. Skotska valfångarfartyg hade nämligen hittat harpunspetsar av ben inkapslade i späcket på dödade valar. Vem som försökt fånga valar med enkla harpunspetsar visste man inte, men efter harpunfynden väcktes misstanken om okända folk i norr. Den misstanken skulle hålla i sig, och skälet var främst att ända fram till början på 1900-talet så kände man till mer om månens framsida än hur det såg ut längs i norr.
Polareskimåerna tillhör den stora folkgruppen inuit som flyttade in över de områden som idag utgörs av norra Alaska, nordligaste Kanada och Grönland. För cirka tusen år sedan bröt de upp från trakterna runt Berings sund – och nådde för ungefär 800 år sedan Grönland. Långsamt tog de norra Grönlands öde kuster i besittning, ända fram till stötte ihop med nordborna på Västgrönland.

Lyckliga människor
Polareskimåerna koloniserade Nearktis under en kallperiod, och deras teknik och utrustning var anpassad därefter; lätta kajaker och umiaker (som även kallas kvinnobåtar) användes för sjötransport och jakt i öppet vatten, och hundslädar användes för längre resor. Många av de färdigheter och även språklig förmåga att reda sig i den karga högarktiska naturen har gått förlorad bland inuitfolken i USA, Kanada och Grönland. Polareskimåerna på nordvästra Grönland har länge varit en antalsmässigt liten folkgrupp som i stor utsträckning utgjord ett undantag mot den utvecklingen.

Invalid Displayed Gallery

Foto: Torgny Nordin

Trots att det rör sig om ganska få människor blev de tidigt omskrivna av besökare. Den som första använde namnet polareskimåer var svenska polarforskare under A E Nordenskiölds grönlandsexpedition med fartyget Sofia år 1883. Men den som gjorde inughuit kända för den breda allmänheten, åtminstone här i Norden, var den danske upptäcktsfararen Knud Rasmussen. Hans skildringar från Grönland, vilka utkom under 1900-talets tre första decennier, blev enormt populära – och fick dessutom politisk betydelse när Danmark krävde överhöghet över hela jätteön.

Så här skrev Knud Rasmussen i sin bok Norr om människor: ”Norr om alla andra människor på vår jord bo polareskimåerna, som med sina geniala och enkla fångstmetoder skapat om sitt land till en av de få oaser i världen, där det verkligen lever lyckliga människor”.

Osäker framtid i Thule
Att inughuit skulle vara världens lyckligaste människor var en romantisk föreställning hos Rasmussen. Vad han iakttog var en kultur som levde tätt sammanhållna familjeliv med plats för alla och där alkohol var något okänt. För Rasmussen var inughuit därmed raka motsatsen mot det Danmark som Rasmussen kände och vantrivdes starkt i.

Under århundradena utvecklade inughuit en livsstil som enbart bygger på fångst och jakt. Ingen odling är möjlig på 77:e breddgraden, istället har jakten på havsdäggdjur och fåglar stått i centrum. I dag är förhållandena annorlunda eftersom Thuledistriktet sedan mitten på 1950-talet har kopplats samman med övriga Grönland tack vare den amerikanska jätteanläggning för strategiskt bomblyg som – utan lov – byggdes på inughuits mark. Nu fraktas varor till huvudorten Qaanaaq med flyg och helikopter. Tidigare var det enbart fraktfartyg som under någon kort sommarmånad försåg inughuit med förnödenheter.

Jakt på sälar är en viktig del i polareskimåernas hushåll, sälkött används också som hundmat – för till skillnad från andra inuitfolk används inte snöskotrar. Även isbjörn skjuts för pälsens skull och just den jakten har blivit väldigt uppmärksammad i böcker och tidskrifter världen över. Den fångstverksamhet som har stort betydelse har dock alltid varit jakten på alkekung, en liten alkfågel, stor som en stare, som häckar runt om i Thuledistriktet i miljontal.

Att fånga alkekung med håv är något av en högtid, särskilt under de första veckorna i maj när alkekungarna återkommer från sina övervintringsområden ute i havet. Hela familjen deltar i alkekungjakten och särskilt barnen uppskattar att vara med. Märkligt nog brukar inte denna fångstverksamhet beskrivas när journalister och tv-team besöker Thuledistriket. Därför tycker väldigt många kvinnor och barn att det är synd att omvärlden får en bild av inughuit som bara visar ensamma isbjörnsjagande män.

Inughuit är bland de allra sista som till stor del lever ett traditionellt inuitliv. Under lång tid har de visat att det är möjligt för män och kvinnor och barn att leva ett gott allra längs upp i norr. Om klimatförändringarna fortsätter kommer det dock bli mycket svårt att bo kvar i Thule eftersom så mycket av fångstverksamheten och transporterna handlar om att havsisen är farbar i bortåt nio månader per år.

Polarforskningssekretariatet 2016

Den här webbplatsen använder kakor. Mer information

Dina kakinställningar för denna webbplats är satt till "tillåt kakor" för att ge dig den bästa upplevelsen. Om du fortsätter använda webbplatsen utan att ändra dina inställningar för kakor eller om du klickar "Acceptera" nedan så samtycker du till detta.

Stäng