Ursprungsbefolkning i Arktis

Här kan du läsa mer om ursprungsbefolkningarna i Arktis.

Människor i norr – och söder

Idag är det är endast i de norra polarområdena, i Arktis, som människor lever permanent. I söder, i Antarktis, har det aldrig funnits några människor om man undantar tillfälliga besökare, främst forskare och valfångare. Visserligen händer det ibland att gravida kvinnor flygs ner till Antarktis med hjälp av militära transportplan och föder sina barn på polarstationer där. Det är dock en åtgärd som handlar hur somliga länder försöker markera sin närvaro i området för att på så sätt nå vissa politiska syften. Det handlar alltså inte om någon slags långsiktig kolonisering av Antarktis.

De sydligaste kulturer som någonsin existerat är de ursprungsfolk vilka levde i och kring de subantarktiska öarna vid Eldslandet, i sydligaste Sydamerika. Dessa ursprungsfolk, alacaluf och yaghan, hade utvecklat en marin nomadkultur som byggde på samling av skaldjur, fiske och jakt på havsdäggdjur. För att ta sig fram tillverkades kanoter med hjälp av stora trädstockar från sydbok, som i skyddade lägen bildar ogenomträngliga skogar.

Klimatet runt Eldslandet är kärvt och extremt blåsigt, särskilt under vintern (då det råder sommar på norra halvklotet). Att ursprungsfolken under århundradena ändå förmådde reda sig i det hårda klimatet är ett av historiens bästa exempel på människans fantastiska anpassningsförmåga.

Orsaken till att folken tynade bort och snabbt försvann under 1900-talet början var alltså inte det hårda, kallfuktiga klimatet, utan en kombination av regelrätta folkmord och sjukdomar som européerna förde med sig.

Cirkumpolära folk

I norr har det levt människor i tusentals år. Väldiga områden har befolkats och utforskats och kulturer har blomstrat. Men på grund av bland annat genomgripande klimatförändringar har områdena senare övergivits och kulturerna gått under. Under långa tider har förmodligen stora delar av Arktis knappt haft någon befolkning alls. Ett exempel är Grönland som var ett folktomt land när nordborna (vikingarna) etablerades sig där på 900-talet. I närmare femhundra år blomstrade nordbokulturen på Grönland innan även den tynade bort och försvann, med största sannolikhet beroende på klimatförändringar.

Människorna i Arktis kallas ibland för cirkumpolära folk, vilket betyder folk som lever runt Nordpolen. Men beroende på hur långt söderut från polen man går, desto fler människor stöter man på. Därför är det alltid en definitionsfråga vilka som kan och bör – och även vill – räknas som arktiska folk.

Följer man norra polcirkeln, som är den tänkta linje runt jorden som ligger på 66,6° nordlig bredd, så kommer man att stöta på flertalet av de arktiska folken. I Sverige ligger Jokkmokk, med en stor samisk befolkning, nära polcirkeln och detsamma gäller för motsvarande orter i Norge och Finland. Fortsätter man österut skär norra polcirkeln genom de viktigaste renskötarkulturernas områden på den sibiriska tundran samt i övergångszonen mellan taiga och tundra. Slutligen löper cirkeln i Alaska, Kanada och Grönland över olika inuitfolk.

Nackdelen med att strikt utgå från norra polcirkeln är att flera etniska grupper som identifierar sig som cirkumpolära ursprungsfolk inte kommer med. Det gäller exempelvis sydsamer i Sverige, flera taigalevande grupper i Sibirien och på ryska Kamtjatka och Sachalin samt de flesta folk i norra USA och Kanada. Även befolkningen på Sydgrönland, som främst försörjer sig på fårskötsel och fiske, lever långt söder om polcirkeln.

Administrativa_granser_i_Arktis_svensk_text_small
Arktis administrativa gränser (Klicka på bilden för större karta)

Man måste alltid vara ytterst försiktig när man talar om gränser och om vilka arktiska eller cirkumpolära folk som lever i det ena eller andra området. Tydliga politiska och etnografiska gränslinjer drogs först upp under 1900-talet och överstämmer långtifrån alltid med hur ursprungsbefolkningarna själva levt och lever – samt hur de ser på och uppfattar sig själva.

Etnonymer och identitet

Etnonymer, alltså namnen på olika grupper eller kulturer är ofta kopplade till det språk som talas. Men namnfrågan är för det mesta betydligt mer komplicerad än så. Ofta berättar valet av etnonym, eller etnisk beteckning, mer om den som väljer att använda ett visst namn än om den eller dem det handlar om.

Arktiska ursprungsfolk inkluderar till exempel samer i cirkumpolära områden av Finland, Sverige, Norge och nordvästra Ryssland, nentser, chanter, evenker och tjuktjer i Sibirien i Ryssland, aleuter, yupiker och inuiter (iñupiat) i Alaska, inuiter (inuvialuit) i Kanada och inuiter (kalaallit) på Grönland.

Frågan om etnonymer är följaktligen besvärlig på många sätt, och i praktiken kan en och samma familj eller grupp använda sig av flera olika namn beroende på vilka de kommunicerar eller umgås med. Frågan om identitet och självbild bland de cirkumpolära folken är därmed lika mångfacetterad som den är på de flesta andra platser på jorden. Vilket är något man måste tänka på när man ser på kartor som visar exakt var det ena eller andra folket lever.

Arktiska folk idag

De arktiska och subarktiska folken (alltså de som huvudsakligen lever en bra bit söder om norra polcirkeln) har trots stora skillnader i språk, kultur och samhällsform mycket gemensamt. Det viktigaste är att det handlar om icke-jordbrukande kulturer (med undantag för sydgrönländarna) och om folk som kommit att ingå i nationalstater där de utgör en minoritet av befolkningen.

I media brukar de arktiska folken ofta beskrivas som endera nomadiserande jägare som lever i kåtor och igloos, eller som sorgligt missanpassade människor som lever miserabla liv i jättelika betongstäder. Sanningen är dock att de allra flesta urbefolkningar i Arktis lever ett bofast liv i småstäder eller större byar.

Eftersom Arktis är ett såpass stort område brukar man inom såväl biologi som antropologi dela upp området i två geografiska delar. Å ena sidan talar man om Palearktis, det gamla Arktis, som innehåller de nordligaste delarna av Europa och Asien. Å andra sidan används Nearktis, det nya Arktis, som innefattar Alaska, Kanada och Grönland.

Med undantag av de högartiska delarna av Palearktis (främst Spetsbergen) har det levt och lever det än idag ursprungsfolk från norska Atlantkusten i väster till Berings sund i östra Sibirien. Och hela den nearktiska ishavskusten har någon gång under historien varit befolkad.

Arktis_befolkningsgrupper_karta_small
Arktiska språkgrupper (klicka på bilden för större karta)

Var lever människorna i Arktis?

Samer lever i fyra länder: Sverige, Norge, Finland och Ryssland. Flest bor i Norge, cirka 38 000, medan knappt hälften så många, 17 000 lever i Sverige. I Finland respektive Ryssland är samerna färre: 6 000 respektive cirka 2 000. Alla samer är minst dubbelspråkiga och samiskans ställning är en av de viktigaste kulturella och politiska frågorna bland samer idag. I likhet med flera andra urbefolkningar lever även många samer långt utanför sina kärnområden.

Samiskan brukar delas upp i tre dialektområden: sydsamiska, centralsamiska och östsamiska. De flesta samer i Sverige talar något av de tre centralsamiska dialekterna: pite-, lule- och nordsamiska. Eftersom det är stor skillnad mellan de olika dialekterna är det många som istället menar att det handlar om olika språk, närmare bestämt åtta stycken.

De flesta cirkumpolära folk i Palearktis, dit alltså samerna hör, lever i Ryssland. Till skillnad från samer och inuiter, hör de ryska folken som lever i norr till flera helt olika språkfamiljer som egentligen endast har det gemensamt att inga av dem är det minsta besläktade med ryskan.

Från Vita havets östra stränder till Tajmyr lever ett antal grupper som talar samojediska språk vilka är besläktade med finska och samiska. Antalsmässigt störst är nenetser, nganasaner och entser vilka långt fram i modern tid bedrivit ett slags nomadiserande renskötsel med säsongsvisa flyttningar mellan den glesbevuxna taigan och den skoglösa tundran längs i norr.

Längre österut i Sibirien, ungefär mellan östra Tajmyr och floden Indigirka, bor människor som talar altaiska språk. Även för dessa folk, som exempelvis dolganer, evener och evenker, spelar renskötseln en central roll. De altaisktalande folken är utbredda över stora områden och har av tradition levt även så långt söderut som vid Bajkalsjön och längs Ochotska havet. Evenkerna är ett av ytterst få cirkumpolära folk som även använder sina skogsrenar som riddjur.

Längs bort i öst, i Berings sundsområdet och Kamtjatka lever flera urbefolkningar som talar olika ursprungsspråk. Tjuktjerna bor längs ishavskusten (och blev berömda i Västvärlden efter att den svenska Vega-expeditionen år 1879–80 övervintrade bland dem). Andra folk i området är korjaker och itelmener. På den ryska sidan av Berings sund finns även ursprungsfolk som i likhet med många av sina släktingar i Nearktis lever på havsdäggdjursjakt. Minst ett tusental personer talar arktiska ursprungsspråk i Ryssland, men språket skrivs med kyrilliska bokstäver, vilket försvårat kontakterna med släktingarna i Alaska. Under den sovjetiska tiden motarbetades dessa kontakter även på annat sätt; myndigheterna tvångsförflyttade då ursprungsfolk till ryska och tjuktjiska samhällen västerut.

De cirkumpolära folken i Nearktis är framför allt inuiter. Men i Alaska lever också flera olika ursprungsfolk som hör till de tre språkfamiljerna tsimshian, haida och athabaska-tlingit. Av Alaskas totala befolkning består åtminstone 15 procent av människor som har något av dessa språk som sitt modersmål. Inuiterna är det största av de cirkumpolära folken, minst 125 000 människor räknas dit och de flesta bor i Alaska och på Grönland.

I Alaska kallar de sig själva för yupik och iñupiat; i västra Kanada inuvialuit och på och runt Baffinön inuit. På Grönland kallar sig människorna för grönländare eller, i växande utsträckning, kalaallit. Undantaget är Thule på nordvästra Grönland där världens nordligaste befolkning lever. De kallar sig för inughuit.