Elisabeth Nejne Vannar

Elisabeth Nejne Vannar och hennes man Per-Anders Vannar bor i den så kallade Lappstaden i Jokkmokk. Elisabeth och Per-Anders är medlemmar i Sirkas, eller Sirges, sameby och de är bägge aktiva renskötare. Att båda parterna i en familj arbetar heltid inom renskötseln var närmast en självklarhet för en generation sedan, men idag är det ovanligt. Istället är det ofta så att mannen arbetar inom renskötseln medan frun är anställd inom exempelvis sjukvården eller skolan.

För att få bedriva renskötsel måste man vara medlem i en sameby. Varje sameby är en ekonomisk och administrativ förening som enligt lagen skall ansvara för renskötseln inom ett visst område. Samebyn utnyttjar betesmarkerna kollektivt, men varje renägare avgör själv om exempelvis hur många renar som skall säljas eller slaktas.

Foto: Torgny Nordin

Elisabeth Nejne Vannar berättar:
– Just nu är våra renar i ett område som ligger en bit utanför Jokkmokk. Vårvintern är egentligen en tämligen lugn tid för oss. Renarna klarar sig normalt själva, men vi måste naturligtvis se till dem, kontrollera så att de inte springer bort. Det är många ute i skogen så här års, inte minst snöskoteråkare, och det kan ibland leda till stora problem för oss renskötare. Är snötäcket djupt så bildas tydliga spår inne i skogen, och när renarna stöter på sådana skoterspår så händer det att de slår in på de spåren och följer dem. När det sker kan en renflock försvinna väldigt fort – och det kan ta lång tid att få fatt på dem igen för oss.

– Det är många som stödutfordrar renarna här nere i skogslandet under vintern och vårvintern. Egentligen behövs det väl inte om det inte råder exceptionella förhållanden. Men när man utfordrar renarna så leder det till att de håller sig lugna och stannar på samma plats. Jag och Per-Anders brukar plocka renlav under hösten som vi utfordrar renarna med under vintern och vårvintern. Det är ett rejält arbete att finna renlav så det räcker, så vi håller våra plockställen hemliga.

Elisabeth Nejne Vannar fortsätter:
– Att arbeta heltid med renskötsel är nästan ett omöjligt projekt rent ekonomiskt. Inkomsterna är alltid osäkra, och det enda som är säkert är väl att villkoren alltid varierar: goda betesår följs av dåliga. Ibland går rovdjuren hårt åt renarna och så vidare.
– Nej, renskötseln är inte ett arbete vilket som helst, det är en livsstil. Jag har valt att leva så här därför att det är ett liv jag tror på. Men nu när vi har en tonårsdotter som inget hellre vill än att också börja inom renskötseln, så funderar jag mycket på framtiden.
– Och det är så mycket som förändrats inom renskötseln på bara ett par generationer. Det är inte bara exploateringen av fjällvärlden med alla vägar och kraftledningar och dämda älvar som förändrat villkoren för oss renskötande samer. Även själva strukturen är annorlunda. Nu är det mest män som står för arbetet med renarna och det gör det ofta svårt för oss kvinnor som är kvar i näringen. Jag menar, det är ju inte alltid så soligt för oss att bara arbeta ihop med äldre gubbar.

Elisabett Nejne Vannar fortsätter berätta:
– De här kalvarna är min dotters och vi har dem här i hagen bakom huset för att det är trevligt. Egentligen kunde de ha gått med de andra renarna i skogen längre bort, men det är snudd på en tradition att ha hand om någon kalv eller härk. Och jag tror att min dotter lär sig en hel del av att sköta om några renkalvar på egen hand.
– De här kalvarna får följa med upp till fjällen i vår. Vi har vårt sommarviste vid sjön Sállohávre, i Padjelanta. Det är en vacker plats vår familj har där uppe. Och jag längtar nästan alltid dit.

Polarforskningssekretariatet 2016

Den här webbplatsen använder kakor. Mer information

Dina kakinställningar för denna webbplats är satt till "tillåt kakor" för att ge dig den bästa upplevelsen. Om du fortsätter använda webbplatsen utan att ändra dina inställningar för kakor eller om du klickar "Acceptera" nedan så samtycker du till detta.

Stäng