Kusterosion

Det arktiska havsområdet är nästan fullständigt omgärdat av kustområden. Extremt långa kustlinjer förekommer i Alaska, Kanada, Grönland och längs den norra gränsen av den Eurasiska landmassan. Här finns även öar och ögrupper i arktiska Kanada, Spetsbergen, Franz Josefs Land etc.  På Antarktis domineras kusterna av glaciärer som ”flyter” ut i havet, men även här finns kuster som saknar glaciärer och därmed är öppna mot havet.

Polarområdenas kuster karaktäriseras av långa säsongsbundna perioder med havsis och korta perioder då stränderna utsätts för vågor och strömmar. Det finns dock områden, t ex längs Grönlands och Spetsbergens västkuster som förblir isfria större delen av året. En annan typisk företeelse längs kusterna är  isfoten, dvs is som är ”fastfrusen” i stranden och bildar en smal remsa av is som skyddar stranden mot vågor. Dessa faktorer innebär att kustområden i polartrakter är att betrakta som lågenergikuster, vilket innebär att den aktiva erosion av kusten genom vågornas ständiga arbete som vi kan se t ex längs Jyllands västkust är av mindre betydelse här.