Vattenmassor

Den övre delen av vattenkolumnen i Arktis är starkt påverkad av sötvattentillrinningen från floderna, inflöde av vatten med låg salthalt genom Berings sund, samt isbildning och smältning. Flodvattnet tillsammans med vattnet från Berings sund ger upphov till ett lågsalint lager i de översta 100 metrarna av vattenkolumnen.

Salthalten i ytan varierar mellan 28-32 promille beroende på plats och är normalt högst i Eurasiska bassängen och minskar bort mot Berings sund. Under ytskiktet ökar sen salthalten mot djupet till ca 34 promille på 100 meter. Det allra ytligaste lagret är normalt välblandat på grund av blandning orsakad av isrörelser. Under sommaren, när isen smälter, bildas ett skikt med smältvatten närmast isen med extra låg salthalt.

vattenmassor-salt_och_temp_profiler

Salthalt och temperatur från en mätstation i Amundsenbassängen (för position se stjärnan i batymetrikartan) med ett vattendjup på ca 4500 meter.

Salt och temperaturprofiler
Figuren visar salthalt och temperatur från en mätstation i Amundsenbassängen (för position se stjärnan i batymetrikartan) med ett vattendjup på ca 4500 meter.

a) Över hela djupet.

b) Förstoring från 0 till 150 meter som visar det välblandade ytlagret och den kalla haloklinen med ökande salthalt mot djupet och temperatur nära fryspunkten (temperaturen vid fryspunkten visas också som en svart punktad kurva).

c) Förstoring från 0 till 1000 meter som visar det varma Atlantvattenlagret med temperatur över 0C.

d) Förstoring i intervallet 1000-4500 som visar egenskaperna i djupvattnet.

Temperaturen är mycket nära fryspunkten närmast under isen och fortsätter att vara nära fryspunkten ända ner till ca 100 meter, samtidigt som salthalten stiger mot djupet. Denna kalla vattenmassa, med relativt konstant temperatur och ökande salthalt med djupet, finns över stora delar av bassängen är unik för Arktiska Oceanen. Den brukar benämnas den ”kalla haloklinen”. Med haloklin menar man ett lager med extra stor salthaltsförändring med djupet jämfört med övriga delar av vattenkolumnen.

Under haloklinen är vattnet väsentlig varmare och bildar ett tydligt maximum i Atlantvattenlagret med temperatur på 1-2 oC.  Atlantvattenlagret, som definieras av temperatur över 0 oC, sträcker sig mellan 150-700 meters djup med en maximal temperatur på ca 300 meter. Under Atlantvattnet sjunker temperaturen successivt mot botten i djupvattnet och närmar sig ca –1 oC som kallast. Salthalten stiger däremot svagt mot botten till maximalt ca 34.9 promille. Det bör nämnas att temperaturen och speciellt salthalten varierar mycket lite i oceanernas djupvatten under ca 1000 meter och man brukar särskilja vattenmassor med hjälp av mycket små skillnader i salthalt och temperatur.

Arktiska Oceanen är uppdelad i flera olika delbassänger avskiljda av djuphavsryggar som reser sig upp från de relativt plana djuphavsslätterna. Djupvattnen i olika bassängerna uppvisar små men signifikanta skillnader. Speciellt tydligt är detta på ömse sidor om Lomonosovryggen som avdelar Arktiska oceanen i två stora delbassänger: den Eurasiska bassängen och den Kanadensiska bassängen. Tröskeldjupet mellan dessa bassänger är 1870 meter vilket motsvarar den lägsta punkten på Lomonosovryggen. Både salthalten och temperaturen är högre i den Kanadensiska bassängens djupvatten jämfört med den Eurasiska. Salthalten i Kanadensiska bassängen är ca 34.95 promille mot ca 34.94 promille i Eurasiska. Motsvarande temperaturer är -0.5 oC i Kanadensiska bassängen och -0.9 oC i Eurasiska. En trolig orsak till att Kanadensiska bassängen är varmare och saltare är att tungt vatten (dvs vatten med hög densitet) som bildas på shelferna strömmar ner längs sluttningarna. När shelfvattnet passerar det varma och saltare vattnet i Atlantvattenlagret blandar det med sig värme och salt som sen tillförs djupvattnet.

Havet påverkar

 Havets påverkan på land

Det Arktiska havet påverkar förhållandena på land via två vägar. Den direkta är att havsvågorna har stor betydelse för erosion av kustlinjen. Numera minskar mängden havsis och havsis som bildas på hösten når land allt senare på året. Detta har resulterat i att höststormarnas vågor som tidigare bröt mot havsisen nu bryter mot land, och därmed orsakas en mycket snabbare erosion än tidigare. Detta har blivit ett stort problem för många bosättningar längs Arktis kuster då en del byggnader kommit så nära kustlinjen att de till och med rasat ner i havet.

Den andra vägen för havets påverkan på land går via atmosfären. Här finns flera exempel som rör transport av gaser, vattenånga och energi. Energiöverföringen från havet varierar på grund av att havens reflektionsförmåga (albedo) ändras med hur mycket havsis respektive öppet vatten det finns. Detta påverkar värmeflödet till atmosfären som i sin tur påverkar värmeflödet till land. Denna påverkan sker även åt andra hållet då albedo på land påverkar värmeflödet till atmosfären som i sin tur påverkar värmeflödet från atmosfären till havet. Detta är ett typexempel på nära koppling i klimatsystemet, det vill säga exempel på att förhållanden i två olika medier starkt kan påverka varandra.

Vattenånga kan transporteras från havet till land eftersom havsvatten som avdunstar kan falla som nederbörd över land. Likadant är det med gaser. De som avges från havet till luften kan transporteras vidare in över land. De gaser som inte stannar kvar i luften kommer antagligen att åter tas upp av havet eller av land och då oftast av växtligheten.

 Havets påverkan på atmosfären

Alla har kanske hört termerna havsklimat och inlandsklimat. Även här hemma skiljer sig klimatet vid kusten från det i inlandet. Just havsklimatet är en effekt av havets påverkan på luften. Luftmassor som kommer in från havet har ofta ungefär samma temperatur som havets ytvatten. Detta leder till att temperaturen vintertid blir högre vid kusten jämfört med inlandet. På sommaren blir det tvärtom svalare vid kusten. Havet är en mycket större värmereservoar än atmosfären. Värmen i en vattenkolumn som är 2.5 m hög  motsvarar värmen i hela atmosfären, eller utryckt på ett annat sätt: om man sänker temperaturen med en grad i 2.5 meter vatten räcker motsvarande värme till att höja temperaturen i hela atmosfären med en grad. Det istäckta Arktis tenderar under vintern att få ett mellanting mellan inlands och kustklimat. Det blir sällan så extremt kallt över isen som på vissa platser i centrala Sibirien eller Alaska. Detta beror på att det läcker upp en del värme från havsvattnet genom isen och i sprickor mellan flaken. Man bör tänka på att havet är relativt varm i detta sammanhang även om temperaturen är vid fryspunkten ca -1.7 oC jämfört med luften som kan vara -30 oC. Nära kusterna på sommaren kan lufttemperaturen gå upp till flera plusgrader där havet är öppet och värms upp av solen.

Havet påverkar också molnbildning i atmosfären. Genom avdunstning tillförs vattenånga från havet till atmosfären vilket påverkar mängden vattenånga och hur mycket moln som kan bildas. En dramatisk påverkan av havet på atmosfären får man i Arktis när kalla luftmassor från kontinenterna eller den centrala istäckta bassängen strömmar ut över områden med öppet hav. När den kalla luften får kontakt med vattnet, som är mycket varmare än luften, kan man få stora värmeflöden på upp mot 1000 W/m2. Detta ger en snabb uppvärmning av luftmassan nära ytan som tenderar att bli instabil och blandas om uppåt samtidigt som det tillförs vattenånga och det blir kraftig molnbildning.

 Havets påverkan på isen 

Alla har kanske hört termerna havsklimat och inlandsklimat. Även här hemma skiljer sig klimatet vid kusten från det i inlandet. Just havsklimatet är en effekt av havets påverkan på luften. Luftmassor som kommer in från havet har ofta ungefär samma temperatur som havets ytvatten. Detta leder till att temperaturen vintertid blir högre vid kusten jämfört med inlandet. På sommaren blir det tvärtom svalare vid kusten. Havet är en mycket större värmereservoar än atmosfären. Värmen i en vattenkolumn som är 2.5 m hög  motsvarar värmen i hela atmosfären, eller utryckt på ett annat sätt: om man sänker temperaturen med en grad i 2.5 meter vatten räcker motsvarande värme till att höja temperaturen i hela atmosfären med en grad. Det istäckta Arktis tenderar under vintern att få ett mellanting mellan inlands och kustklimat. Det blir sällan så extremt kallt över isen som på vissa platser i centrala Sibirien eller Alaska. Detta beror på att det läcker upp en del värme från havsvattnet genom isen och i sprickor mellan flaken. Man bör tänka på att havet är relativt varm i detta sammanhang även om temperaturen är vid fryspunkten ca -1.7 oC jämfört med luften som kan vara -30 oC. Nära kusterna på sommaren kan lufttemperaturen gå upp till flera plusgrader där havet är öppet och värms upp av solen.

Havet påverkar också molnbildning i atmosfären. Genom avdunstning tillförs vattenånga från havet till atmosfären vilket påverkar mängden vattenånga och hur mycket moln som kan bildas. En dramatisk påverkan av havet på atmosfären får man i Arktis när kalla luftmassor från kontinenterna eller den centrala istäckta bassängen strömmar ut över områden med öppet hav. När den kalla luften får kontakt med vattnet, som är mycket varmare än luften, kan man få stora värmeflöden på upp mot 1000 W/m2. Detta ger en snabb uppvärmning av luftmassan nära ytan som tenderar att bli instabil och blandas om uppåt samtidigt som det tillförs vattenånga och det blir kraftig molnbildning.

Polarforskningssekretariatet 2016

Den här webbplatsen använder kakor. Mer information

Dina kakinställningar för denna webbplats är satt till "tillåt kakor" för att ge dig den bästa upplevelsen. Om du fortsätter använda webbplatsen utan att ändra dina inställningar för kakor eller om du klickar "Acceptera" nedan så samtycker du till detta.

Stäng