Vattenmassor

Den övre delen av vattenkolumnen i Arktis är starkt påverkad av sötvattentillrinningen från floderna, inflöde av vatten med låg salthalt genom Berings sund, samt isbildning och smältning. Flodvattnet tillsammans med vattnet från Berings sund ger upphov till ett lågsalint lager i de översta 100 metrarna av vattenkolumnen.

Salthalten i ytan varierar mellan 28-32 promille beroende på plats och är normalt högst i Eurasiska bassängen och minskar bort mot Berings sund. Under ytskiktet ökar sen salthalten mot djupet till ca 34 promille på 100 meter. Det allra ytligaste lagret är normalt välblandat på grund av blandning orsakad av isrörelser. Under sommaren, när isen smälter, bildas ett skikt med smältvatten närmast isen med extra låg salthalt.

vattenmassor-salt_och_temp_profiler
Salthalt och temperatur från en mätstation i Amundsenbassängen (för position se stjärnan i batymetrikartan) med ett vattendjup på ca 4500 meter.

Salt och temperaturprofiler
Figuren visar salthalt och temperatur från en mätstation i Amundsenbassängen (för position se stjärnan i batymetrikartan) med ett vattendjup på ca 4500 meter.

a) Över hela djupet.

b) Förstoring från 0 till 150 meter som visar det välblandade ytlagret och den kalla haloklinen med ökande salthalt mot djupet och temperatur nära fryspunkten (temperaturen vid fryspunkten visas också som en svart punktad kurva).

c) Förstoring från 0 till 1000 meter som visar det varma Atlantvattenlagret med temperatur över 0C.

d) Förstoring i intervallet 1000-4500 som visar egenskaperna i djupvattnet.

Temperaturen är mycket nära fryspunkten närmast under isen och fortsätter att vara nära fryspunkten ända ner till ca 100 meter, samtidigt som salthalten stiger mot djupet. Denna kalla vattenmassa, med relativt konstant temperatur och ökande salthalt med djupet, finns över stora delar av bassängen är unik för Arktiska Oceanen. Den brukar benämnas den ”kalla haloklinen”. Med haloklin menar man ett lager med extra stor salthaltsförändring med djupet jämfört med övriga delar av vattenkolumnen.

Under haloklinen är vattnet väsentlig varmare och bildar ett tydligt maximum i Atlantvattenlagret med temperatur på 1-2 oC.  Atlantvattenlagret, som definieras av temperatur över 0 oC, sträcker sig mellan 150-700 meters djup med en maximal temperatur på ca 300 meter. Under Atlantvattnet sjunker temperaturen successivt mot botten i djupvattnet och närmar sig ca –1 oC som kallast. Salthalten stiger däremot svagt mot botten till maximalt ca 34.9 promille. Det bör nämnas att temperaturen och speciellt salthalten varierar mycket lite i oceanernas djupvatten under ca 1000 meter och man brukar särskilja vattenmassor med hjälp av mycket små skillnader i salthalt och temperatur.

Arktiska Oceanen är uppdelad i flera olika delbassänger avskiljda av djuphavsryggar som reser sig upp från de relativt plana djuphavsslätterna. Djupvattnen i olika bassängerna uppvisar små men signifikanta skillnader. Speciellt tydligt är detta på ömse sidor om Lomonosovryggen som avdelar Arktiska oceanen i två stora delbassänger: den Eurasiska bassängen och den Kanadensiska bassängen. Tröskeldjupet mellan dessa bassänger är 1870 meter vilket motsvarar den lägsta punkten på Lomonosovryggen. Både salthalten och temperaturen är högre i den Kanadensiska bassängens djupvatten jämfört med den Eurasiska. Salthalten i Kanadensiska bassängen är ca 34.95 promille mot ca 34.94 promille i Eurasiska. Motsvarande temperaturer är -0.5 oC i Kanadensiska bassängen och -0.9 oC i Eurasiska. En trolig orsak till att Kanadensiska bassängen är varmare och saltare är att tungt vatten (dvs vatten med hög densitet) som bildas på shelferna strömmar ner längs sluttningarna. När shelfvattnet passerar det varma och saltare vattnet i Atlantvattenlagret blandar det med sig värme och salt som sen tillförs djupvattnet.