Cirkulation

Till Arktiska Oceanen tillförs stora mängder sötvatten från de Sibiriska floderna och Mackenziefloden i Alaska. Den totala flodvattentillrinningen uppgår till ca 100000 m3/s och motsvarar nära 10 % av den globala flodtillrinningen. Färskvattnet från floderna sprider ut sig över de grunda shelfhaven och vidare in i den centrala bassängen där det bildar ett ytlager med låg salthalt på ca 30-32 promille. Detta lågsalina ytlager täcker nästan hela bassängen. I denna text använder vi promille som enhet för salthalt som står för hur mycket av vattnets vikt som består av salt, som till exempel 1 kg vatten med salthalt på 30 promille innehåller 30 gram salt. Ett annat ord för salthalt är salinitet. Flodvattnet lämnar Arktis i form av en ytström med låg salthalt som går söderut längs Grönlands östkust och som brukar benämnas Östgrönlandsströmmen.

En del ytvatten med låg salthalt lämnar också Arktis genom sunden i den Kanadensiska övärlden. Ytlagret i centrala bassängen följer till stor del isdriften som kallas den transpolära driften som går från Sibiriska sidan av bassängen, över området kring nordpolen och vidare mot Framsundet.  En annan viktig inströmning till Arktiska Oceanen sker genom det grunda Berings Sund där vatten med relativt låg salthalt (32-33 promille) strömmar in från norra Stilla Havet. Flödet av vatten genom Berings sund är ca 0.8 Sv i medeltal (1 Sv = 1 miljon m3/s) och denna inströmning tillför ungefär lika mycket ekvivalent färskvatten som kommer med floderna. En relativt stor del av vattnet från Berings Sund lämnar bassängen genom Kanadensiska övärlden.

Cirkulationsmönstret för flodvattnet och vattnet som kommer in från Berings Sund visas schematiskt i figuren nedan.

havstrommar1

Havet påverkar

 Havets påverkan på land

Det Arktiska havet påverkar förhållandena på land via två vägar. Den direkta är att havsvågorna har stor betydelse för erosion av kustlinjen. Numera minskar mängden havsis och havsis som bildas på hösten når land allt senare på året. Detta har resulterat i att höststormarnas vågor som tidigare bröt mot havsisen nu bryter mot land, och därmed orsakas en mycket snabbare erosion än tidigare. Detta har blivit ett stort problem för många bosättningar längs Arktis kuster då en del byggnader kommit så nära kustlinjen att de till och med rasat ner i havet.

Den andra vägen för havets påverkan på land går via atmosfären. Här finns flera exempel som rör transport av gaser, vattenånga och energi. Energiöverföringen från havet varierar på grund av att havens reflektionsförmåga (albedo) ändras med hur mycket havsis respektive öppet vatten det finns. Detta påverkar värmeflödet till atmosfären som i sin tur påverkar värmeflödet till land. Denna påverkan sker även åt andra hållet då albedo på land påverkar värmeflödet till atmosfären som i sin tur påverkar värmeflödet från atmosfären till havet. Detta är ett typexempel på nära koppling i klimatsystemet, det vill säga exempel på att förhållanden i två olika medier starkt kan påverka varandra.

Vattenånga kan transporteras från havet till land eftersom havsvatten som avdunstar kan falla som nederbörd över land. Likadant är det med gaser. De som avges från havet till luften kan transporteras vidare in över land. De gaser som inte stannar kvar i luften kommer antagligen att åter tas upp av havet eller av land och då oftast av växtligheten.

 Havets påverkan på atmosfären

Alla har kanske hört termerna havsklimat och inlandsklimat. Även här hemma skiljer sig klimatet vid kusten från det i inlandet. Just havsklimatet är en effekt av havets påverkan på luften. Luftmassor som kommer in från havet har ofta ungefär samma temperatur som havets ytvatten. Detta leder till att temperaturen vintertid blir högre vid kusten jämfört med inlandet. På sommaren blir det tvärtom svalare vid kusten. Havet är en mycket större värmereservoar än atmosfären. Värmen i en vattenkolumn som är 2.5 m hög  motsvarar värmen i hela atmosfären, eller utryckt på ett annat sätt: om man sänker temperaturen med en grad i 2.5 meter vatten räcker motsvarande värme till att höja temperaturen i hela atmosfären med en grad. Det istäckta Arktis tenderar under vintern att få ett mellanting mellan inlands och kustklimat. Det blir sällan så extremt kallt över isen som på vissa platser i centrala Sibirien eller Alaska. Detta beror på att det läcker upp en del värme från havsvattnet genom isen och i sprickor mellan flaken. Man bör tänka på att havet är relativt varm i detta sammanhang även om temperaturen är vid fryspunkten ca -1.7 oC jämfört med luften som kan vara -30 oC. Nära kusterna på sommaren kan lufttemperaturen gå upp till flera plusgrader där havet är öppet och värms upp av solen.

Havet påverkar också molnbildning i atmosfären. Genom avdunstning tillförs vattenånga från havet till atmosfären vilket påverkar mängden vattenånga och hur mycket moln som kan bildas. En dramatisk påverkan av havet på atmosfären får man i Arktis när kalla luftmassor från kontinenterna eller den centrala istäckta bassängen strömmar ut över områden med öppet hav. När den kalla luften får kontakt med vattnet, som är mycket varmare än luften, kan man få stora värmeflöden på upp mot 1000 W/m2. Detta ger en snabb uppvärmning av luftmassan nära ytan som tenderar att bli instabil och blandas om uppåt samtidigt som det tillförs vattenånga och det blir kraftig molnbildning.

 Havets påverkan på isen 

Alla har kanske hört termerna havsklimat och inlandsklimat. Även här hemma skiljer sig klimatet vid kusten från det i inlandet. Just havsklimatet är en effekt av havets påverkan på luften. Luftmassor som kommer in från havet har ofta ungefär samma temperatur som havets ytvatten. Detta leder till att temperaturen vintertid blir högre vid kusten jämfört med inlandet. På sommaren blir det tvärtom svalare vid kusten. Havet är en mycket större värmereservoar än atmosfären. Värmen i en vattenkolumn som är 2.5 m hög  motsvarar värmen i hela atmosfären, eller utryckt på ett annat sätt: om man sänker temperaturen med en grad i 2.5 meter vatten räcker motsvarande värme till att höja temperaturen i hela atmosfären med en grad. Det istäckta Arktis tenderar under vintern att få ett mellanting mellan inlands och kustklimat. Det blir sällan så extremt kallt över isen som på vissa platser i centrala Sibirien eller Alaska. Detta beror på att det läcker upp en del värme från havsvattnet genom isen och i sprickor mellan flaken. Man bör tänka på att havet är relativt varm i detta sammanhang även om temperaturen är vid fryspunkten ca -1.7 oC jämfört med luften som kan vara -30 oC. Nära kusterna på sommaren kan lufttemperaturen gå upp till flera plusgrader där havet är öppet och värms upp av solen.

Havet påverkar också molnbildning i atmosfären. Genom avdunstning tillförs vattenånga från havet till atmosfären vilket påverkar mängden vattenånga och hur mycket moln som kan bildas. En dramatisk påverkan av havet på atmosfären får man i Arktis när kalla luftmassor från kontinenterna eller den centrala istäckta bassängen strömmar ut över områden med öppet hav. När den kalla luften får kontakt med vattnet, som är mycket varmare än luften, kan man få stora värmeflöden på upp mot 1000 W/m2. Detta ger en snabb uppvärmning av luftmassan nära ytan som tenderar att bli instabil och blandas om uppåt samtidigt som det tillförs vattenånga och det blir kraftig molnbildning.

Polarforskningssekretariatet 2016

Den här webbplatsen använder kakor. Mer information

Dina kakinställningar för denna webbplats är satt till "tillåt kakor" för att ge dig den bästa upplevelsen. Om du fortsätter använda webbplatsen utan att ändra dina inställningar för kakor eller om du klickar "Acceptera" nedan så samtycker du till detta.

Stäng