Utforskade fem hav på fem veckor

En arktiskt sommar är kort, men man kan hinna mycket. Örjan Gustafsson och hans kollegor tog prover längs hela Nordvästpassagen och hittade mystiska skorstenar på havsbottnen.

I Sibirien ökar temperaturen allra snabbast. Från kust och hav läcker växthusgaser, men forskarna vet ännu ganska lite om de svårtillgängliga platserna. Örjan Gustafsson och hans kollegor lyckades ta prover längs hela Nordostpassagen och hittade okända metanskorstenar på havsbottnen.

Ombord på det ryska expeditionsfartyget Jacob Smirnitskyi har man påbörjat hemfärden, efter en fem veckor lång forskningsresa längs hela den sibiriska norra kusten. Det är ont om tid, eftersom man måste hinna igenomVilkitskysundet innan det fryser till.

Karta

karta

Rutten expeditionsfartyget Jacob Smirnitskyi gjorde i augusti 2008.

Men så bestämmer sig expeditionsledaren, Igor Semiletov, för att stanna till i Laptevhavet och ta ytterligare några prover. De trötta forskarna blir först lite besvikna, men snart förstår alla att det var ett klokt beslut. Följande natt får de in konstiga reflektioner i sitt ekolod, och det står genast klart att det inte kan vara fråga om ett fiskstim. Det visar sig att det är bubblor av metangas som väller upp från botten. Under dagen hittar forskarna fler platser där det bubblar upp gas från havsbottnen, och de kallar fenomenet för metanskorstenar. Eftersom metan är en tjugo gånger starkare växthusgas än koldioxid var det här viktiga nyheter, som vi här hemma snart kunde läsa om i tidningarna. En av forskarna ombord på Jacob Smirnitskyi under den spännande upptäckten i augusti 2008, var Örjan Gustafsson, som är professor i biokemi, och som ledde det svenska forskarlaget.

– Att det läcker metan från havsbottnen till havet visste vi redan, och vi hade hittat kraftigt förhöjda halter i vattnet. Men vi visste inte säkert om gasen kunde välla upp med sådan kraft att den inte han lösa sig i vattnet. Det såg vi nu tydligt. Bubblorna for ända upp till ytan och gick upp i atmosfären.

Forskare5-bild4

Det ryska forskningsfartyget  Jacob Smirnitskyi på väg mot de Sibiriska kusthaven med svenska polarforskare ombord. Foto: Axel Meiton

Expeditionen, som kallades ISSS-08 (International Sibirian Shelf Study 2008) var ett unikt samarbete mellan svenska och ryska forskare. Aldrig tidigare har de fem kusthaven längs Nordostpassagen, från Barents hav i väst till Tjuktjerhavet och Berings sund i öst, utforskats så noggrant, trots att det är just här som den globala uppvärmningen märks av allra mest på termometern. Kuststräckan är bara isfri under en kort period på sommaren, och det har dessutom ofta varit svårt för utländska forskare att få tillstånd att ta prover i området. Örjan Gustafsson och Igor Semiletov planerade expeditionen i nästan tre år, innan den kunde bli verklighet.

– Igor och jag har känt varandra länge och det var tack vare det fina samarbetet mellan svenska och ryska forskare som det gick att genomföra expeditionen. Vi var femton forskare från vartdera landet ombord, och våra olika erfarenheter kompletterade varandra bra.

Örjan Gustafssons forskning handlar om vad som händer när organiskt material, döda djur- och växtdelar, bryts ner och blir till växthusgaserna koldioxid och metan. Han vill veta varifrån det organiska materialet kommer, på vilket sätt det bryts ner i olika miljöer, hur snabbt det bryts ner och vart gaserna tar vägen. Längs den sibiriska kusten består både land och havsbotten av frusna torvmossar, där urgamla växt- och djurdelar nu bryts ner av mikroorganismer, allt eftersom temperaturen stiger. Under de fem veckorna som ISSS-08 pågick, lyckades forskarna få ombord sediment-, is-, vatten- och luftprover från 130 olika mätstationer, sammanlagt flera tusen prover.
– Det kommer att ta flera år att analysera allt. Men det skall bli ett spännande arbete, för i materialet finns viktig och ny information om klimatet.

För att hinna samla in alla prover under den korta arktiska sommaren fick forskarna arbeta i skift, dag och natt. Ändå blev det ont om tid. Efter jakten på metanskorstenarna i Laptevhavet, började det se riktigt illa ut med hemreseplanerna. Inte minst som den ryska isbrytaren som skulle assistera Jacob Smirnitskyi, aldrig dök upp.
– Det var nervöst, eftersom vi inte ville att fartyget skulle frysa fast och bli kvar hela vintern. Alla forskare ville hem och proverna behövde tas om hand. Det var med nöd och näppe som vi ändå kom igenom Vilkitskysundet, till allas stora lättnad. Jag måste säga att jag är jättenöjd och stolt över allas insatser ombord, och över det fina samarbetet över nationsgränserna.

YS-August-22-27-115B

Örjan Gustafsson skall just lägga ut sedimentfällor i Laptevhavet, tillsammans med kollegan Martin Kruså (med ryggen mot kameran). Inuti de grå plaströren finns glastuber som fångar upp partiklar som flyter runt i vattnet. Foto: Jorien Vonk

 

Polarforskningssekretariatet 2016

Den här webbplatsen använder kakor. Mer information

Dina kakinställningar för denna webbplats är satt till "tillåt kakor" för att ge dig den bästa upplevelsen. Om du fortsätter använda webbplatsen utan att ändra dina inställningar för kakor eller om du klickar "Acceptera" nedan så samtycker du till detta.

Stäng