Kinnvika

50 år gammalt knäckebröd. Det var ett av fynden som Veijo Pohjola och hans kollegor gjorde på Kinnvika, sensommaren 2005. De hade rest till Nordostlandet i Svalbardarkipelagen, för att undersöka om de övergivna barackerna på Europas nordligaste landområde, åter kunde bli en fungerande forskningsstation

Invalid Displayed Gallery

Kinnvika-anläggningen, som består av nio träbaracker, byggdes 1957 för en finsk-svensk-schweizisk expedition. Vid Kinnvika, 100 mil från Nordpolen, skulle data om vädret, luftens kemi, jordmagnetism och kosmisk strålning samlas in, under det internationella geofysiska forskningsåret, IGY 1957 – 1958. Husens väggar och tak transporterades till Nordostlandet i form färdiga element, av det svenska minröjarfartyget Älvsnabben. Boningshuset inreddes för 13 personer, andra byggnader inhyste bland annat forskningsinstrument, expeditionsutrustning och dieseldrivna elgeneratorer. Det fanns också ett reservboningshus och en liten bastu. Forskarna som arbetade vid stationen under flera månader i följd, åt konserver och torrvaror, och tog sitt dricksvatten från en närbelägen sjö. Kommunikationen med omvärlden gick via en knastrig långvågsradio.

Under IGY lyckades vetenskapsmännen vid Kinnvika samla in stora mängder data som är till nytta än idag, särskilt inom klimatforskningen. Men när de sista forskarna lämnade Kinnvika våren 1958, anade de nog inte att det skulle dröja hela 50 år till dess att deras station åter togs i bruk fullt ut. Expeditionen lämnade efter sig mycket av sin utrustning och till och med lite mat i köket.

Vinden polerade barackernas väggar och snart var det obehandlade träet silvergrått i färgen. 1966 var Kinnvika bas för en svensk polarforskningsexpedition, men därefter gick det allt längre mellan besöken. Ibland använde sysselmannen, som har hand om Norges förvaltning av Svalbardögruppen, reservboningshuset under sina inspektionsturer. Det hände att enstaka isbjörnsforskare hade vägarna förbi, men för det mesta låg Kinnvika öde i 50 långa år.

Eftersom klimatet är torrt och kallt, hade de flesta av barackerna klarat sig bra. Men det fanns mögel i huvudbyggnaden, och det gick inte längre att få igång dieselpannan som en gång värmde elementen. Ändå kunde Kinnvika åter tas i anspråk för en stor forskningsinsats på Nordostlandet under det internationella Polaråret 2007 – 2008. Runt 50 forskare från flera olika länder hade glädje av det som kollegorna på 50-talet byggt upp. Forskningsprojekten handlade bland annat om atmosfären, ekosystemet, snön och glaciärerna, och de flesta av dem syftade till att kartlägga klimatförändringarna.

Länk till Kinnevika stationen

http://www.kinnvika.net/

Polarforskningssekretariatet 2016

Den här webbplatsen använder kakor. Mer information

Dina kakinställningar för denna webbplats är satt till "tillåt kakor" för att ge dig den bästa upplevelsen. Om du fortsätter använda webbplatsen utan att ändra dina inställningar för kakor eller om du klickar "Acceptera" nedan så samtycker du till detta.

Stäng