Glaciärforskning på gränsen

Tjugo minusgrader – inomhus. Kraftig blåst, snöyra och hungriga isbjörnar. En glaciärforskare i fält måste klara extrema förhållanden och samtidigt vara en fena på datormodeller.

– Man pulsar i snö ena dagen och knackar kod nästa, det är ett väldigt varierande jobb, säger Veijo Pohjola och skrattar.
Själv arbetar han med isdynamik och registrerar bland annat hur glaciärer rör sig. Därför måste han färdas långa sträckor uppe på glaciärerna för att kontrollera, med hjälp av en särskilt noggrann typ av GPS, hur mycket hans nedborrade mätpinnar flyttar sig. Kollegorna som undersöker glaciärernas massbalans , använder sig av isradar (en slags ekolod) för att avgöra glaciärens tjocklek, hur djupt det senaste snölagret är och hur mycket av isen som smälter under sommaren. Forskarna tar också hjälp av mätstationer som placeras ut vid kanten av glaciären för att registrera väderdata i den zon där isen smälter under sommaren. Uppgifterna används sedan för att tillverka datormodeller för hur glaciärerna rör sig och hur de förändras i ett varmare klimat, nu och i framtiden.
– Även om det finns en färdig grundläggande datormodell, måste man designa om den till varje ny glaciär man undersöker. Det blir många matematiska beräkningar och man måste vara kunnig inom mekanik och termodynamik, bland annat. Också behöver man kunna programmera en del.

De flesta av glaciärerna som forskarna undersöker visar sig bli mindre och mindre, men det finns undantag. På Nordostlandet, den nordöstra ön i Svalbardarkipelagen, finns isar som verkar behålla sin storlek trots att vädret förändras. Veijo Pohjola har undersökt en glaciär som heter Vestfonna. Till ytan är den något större än landskapet Medelpad och isen är ungefär 350 meter tjock, och det verkar den förbli ett tag till.
– Vestfonna visade sig vara mer stabil än vi först trodde. Kanske beror det på att ett varmare klimat medför ökad nederbörd i området. När det faller mycket snö uppe på glaciären, växer den till ungefär lika snabbt som den smälter bort längs kanterna.

Mätningarna på Vestfonna har glaciärforskarna utfört under projekt Kinnvika, som pågick under det senaste Polaråret, 2007 – 2008, och fortsätter under 2009. Veijo Pohjola var ledare för projektet, där polarforskare inom flera områden utnyttjade den gamla övergivna forskningsstationen Kinnvika, som byggdes på Nordostlandet av svenska och finska forskare under förra Polaråret 1957 – 1958. Genom att nu återuppta forskningen där föregångarna avslutade, fick man bra jämförelsematerial. På Kinnvika, ungefär 100 mil från Nordpolen, kunde Veijo Pohjola och hans kollegor bo i baracker som stått tomma i 50 år, men husen gav enbart skydd mot snö och vind – något värmesystem fanns inte. Ofta var det cirka 20 minusgrader inomhus.
– Det var ändå lyx i förhållande till att bo i tält, som vi brukar. Dessutom fanns det en liten bastu som kunde komma upp i nära +50 grader när vi eldade på med kol i kaminen. Där torkade vi kläder och inrättade en sorts kontor. En bra sak med att bo där det är kallt är att man slipper ha kyl och frys i köket.

För att ta sig ut till mätplatserna på Vestfonna måste forskarna köra snöskoter i många timmar, viket inte alltid är lätt på en glaciär. Såväl för mycket som för lite snö kan göra det nästan omöjligt att ta sig fram. Större delen av tiden på Kinnvika var vädret dåligt och ungefär hälften av dagarna gick det inte att ge sig ut i den hårda blåsten. Farligast på en glaciär är att bråddjupa sprickor kan döljas i snöyra och dimma. När man väl har hittat en säker rutt, gäller det att registrera den i GPS:en så att man kan köra exakt samma väg nästa gång.
– Tack vare GPS kunde vi ge oss ut på glaciären under förhållanden då forskarna på 50-talet var tvungna att stanna i barackerna. Det är egentligen den största skillnaden mellan nu och då, säger Veijo Pohjola.

Precis som förr gäller det att se upp med isbjörnar som tar en sväng förbi forskningsstationer i jakt på något ätbart. Under expeditionerna i Kinnvika kom det ungefär en björn per vecka och hälsade på.
– Tack och lov lyckades vi skrämma bort dem från platsen, så att varken vi eller isbjörnarna kom till skada.

Polarforskningssekretariatet 2016

Den här webbplatsen använder kakor. Mer information

Dina kakinställningar för denna webbplats är satt till "tillåt kakor" för att ge dig den bästa upplevelsen. Om du fortsätter använda webbplatsen utan att ändra dina inställningar för kakor eller om du klickar "Acceptera" nedan så samtycker du till detta.

Stäng