Frusna ögonblick

I Nils Strindbergs foto från 1896 sträcker sig Adamsglaciären ända ner till havet. Sedan dess har isen dragit sig tillbaka. Vad det betyder för vårt förhållande till Arktis och vår syn på miljöförändringar är något Tyrone Martinsson ska undersöka i två projekt. Till Svalbard är han redan på väg.

 

OrnenFörst 1930 hittades de tre kropparna efter ingenjör Andrées katastrofala försök att flyga över Nordpolen i luftballong. Männen hade lyckats ta sig till den otillgängliga Vitön men sedan gått under, kanske på grund av matförgiftning, kanske bara av ren utmattning. Bland allt annat material fann man då också 93 foton, tagna av expeditionens ende vetenskapsman, Nils Strindberg.

Fotografierna framkallades men negativen flyttades runt och blev till slut liggande i säkert förvar på Kungliga Vetenskapsakademien tills 1999.
– Då befann sig bilderna i en nedbrytningsprocess, förklarar Tyrone Martinsson, universitetslektor vid Högskolan för fotografi. Att man inom historieforskningen inte tidigare ansett dem viktiga som källor visar på fotografiets låga status långt in på 1900-talet.


Eftersom negativen
ligger pressade mellan glasskivor som inte går att öppna har de varit svåra att kopiera på ett bra sätt. Det är först nu, med modern digitalteknik, som fotona kunnat skannas genom glaset, vilket innebär att helt nya bilder trätt fram, oväntat detaljrika och skarpa.
Nils_Strindberg_beskuren

– Andrées ballongresa har fascinerat människor i drygt hundra år men intresset för just fotografen Nils Strindberg har inte varit så stort. Ändå är hans öde fascinerande: eftersom han var den ende av de tre männen som blev begravd måste han ha dött först, bara 25 år gammal.
Hemma väntade fästmön Anna Charlier som Nils skrivit rörande brev till under expeditionens dödsmarsch över isen. Hon gifte sig så småningom med en engelsman – men hennes hjärta ligger begravt intill Nils Strindbergs urna i Andréegraven.


Det var om dessa foton
som efter 100 år fått ny lyster, som Tyrone Martinsson 2003 skrev sin avhandling vid University of Westminster. Och det är också bilder från Arktis som står i centrum för hans nya projekt där konstnärer samverkar med naturvetare.– Projektet kallas Refotografi: en dialog med historia i ett arktiskt landskap och har fått pengar av Vetenskapsrådet. Det handlar om att nästa sommar resa till Svalbard för att exakt lokalisera kamerapositionen för tidiga arktiska foton, främst Nils Strindbergs, men också andra. Tanken är att vi ska ta samma foton omigen. På så sätt kan vi göra jämförelser mellan hur landskapet förändrats från slutet av 1800-talet fram till idag.

Att detta projekt överhuvudtaget går att genomföra beror till stor del på att Nils Strindberg var så noggrann. Bland annat finns en karta bevarad där han markerat 14 kamerapositioner. De visar exempelvis var han gjort ett stort antal bildserier som består av 360 graders panoreringar över landskapet som alltså är fotograferat från alla håll.
– Landskapsfotografi är ett område där mycket är outforskat i Sverige, förklarar Tyrone Martinsson. Ändå kan en serie bilder säga oerhört mycket om förändringar i miljön. På hundra år blir det exempelvis tydligt att glaciärerna drar sig tillbaka i Arktis. Projektet kommer att innebära rena studier av fotografiets roll när det gäller skapandet av vår uppfattning om dessa områden men också undersökningar av en ekologi i Tyrone_headförändring. Det hela ska utmynna i en utställning och en bok.
Men redan nu befinner sig Tyrone Martinsson på fartyget M/S Stockholm med destination norra Svalbard.
För under september samlas 12 forskare och konstnärer från Sverige, Storbritannien, Spanien och USA i ett möte om Svalbards historia och upptäckt – och återupptäckt.
– Projektet Art, Science and the Research Journey innebär att vi besöker det område där Andrée är ständigt närvarande men med utgångspunkt i den speciella kulturhistoria som finns utmed Svalbards kust; vi kommer att besöka områden som är fulla av berättelser om valfångst, gruvdrift, exploateringsmöjligheter, upptäcktsresor och äventyr. Men projektet ska också handla om dagens situation med global uppvärmning och nya försök att exploatera miljön.

För Svalbard är fullt av minnen från både fornstora expeditioner och misslyckade projekt. Tänk bara på männen vid den tyska väderstationen Haudegen som glömdes bort under andra världskriget och först i september 1945 fick veta att Tyskland kapitulerat. Eller på den sovjetiska gruvbyn Pyramiden som en gång hade 1 200 invånare med badhus, sjukhus, bio och fotbollsplan, men som sedan 1997 är övergiven.

Med på resan finns bland andra glaciologen Pelle Holmlund, vetenskapshistorikern Urban Wråkberg samt författaren Rebecca Solnit, men också förra årets Hasselbladspristagare Sophie Calle. Projektet ska leda till en bok men också till en film, populärvetenskapliga föreläsningar och förhoppningsvis nya tvärvetenskapliga forskningsprojekt.
Viton_beskuren Att konstnärer och forskare samverkar låter kanske originellt, säger Tyrone Martinsson.
Men egentligen är det tvärtom: förr var det ganska självklart att ha med en konstnär som avbildade djur och natur på olika vetenskapliga expeditioner. Och ett större samarbete mellan konst och skilda vetenskaper ser jag enbart som något positivt. Ekologer och geologer måste ha ett instrumentellt angreppssätt för att få fram sina exakta data, men vi konstnärer, som har en visuell träning, kan bidra med helt andra infallsvinklar.
Samarbetet ska så småningom leda till en doktorandkurs om det levande landskapet där naturens villkor kommer att diskuteras. För att det moderna samhället, där vi ständigt söker nya, orörda områden att exploatera, inte är hållbart vet vi redan: Svalbard är bara ett exempel på en ekologi i förändring där isen gett vika för en arktisk stenöken.

– Jag varken kan eller vill avvisa vår moderna kultur. Den har bidragit till så mycket vi dagligen uppskattar och behöver. Men vi måste skapa alternativ till vårt teknifierade och ekonomistyrda samhälle, där vi arbetar, konsumerar och äter för mycket – men lever för lite. Hotet mot naturen och därmed också människan är inte bara global uppvärmning utan lika mycket vår oförmåga att enas kring behovet av förändring. Vi kör på som vanligt, ”business as usual”, trots att vi står med kniven mot strupen. Ändå kan vi aldrig, som författaren Thoreau konstaterade, få nog av naturen. För människan behöver naturen – medan naturen faktiskt inte behöver oss.

EVA LUNDGREN

Refotografi

Projektet Refotografi: en dialog med historia i ett arktiskt landskap har fått 2,6 miljoner kronor av Vetenskapsrådet. Det tvärvetenskapliga projektet handlar om att med hjälp av bilder från förra sekelskiftet undersöka och förstå de dramatiska förändringarna i det arktiska landskapet på Svalbard. Projektet innebär bland annat fältstudier sommaren 2012 och ska utmynna i en utställning och en bok. Men redan nu i september är det dags för det internationella forskarmötet Art, Science and the Research Journey på Svalbard, med Tyrone Martinsson och Hans Hedberg som ansvariga. Det projektet ska också leda till en bok, en film och olika publika evenemang.

Forskningsprojektet Art, Science and the Research Journey: Expedition Svalbard 2011 på Högskolan för Fotografi, Göteborgs universitet.

Boktips
Tyrone Martinsson: Nils Strindberg: En biografi om fotografen på Andrées polarexpedition (2006), Tim Jackson: Välfärd utan tillväxt (2011), Henry David Thoreau: Skogsliv vid Walden (1855).

Copyright och återgivet med tillstånd från Göteborgs universitet. Ursprungligen publicerat i GU-Journalen nr 5 2011.

Polarforskningssekretariatet 2016

Den här webbplatsen använder kakor. Mer information

Dina kakinställningar för denna webbplats är satt till "tillåt kakor" för att ge dig den bästa upplevelsen. Om du fortsätter använda webbplatsen utan att ändra dina inställningar för kakor eller om du klickar "Acceptera" nedan så samtycker du till detta.

Stäng