Miljöföroreningar och miljögifter

En miljöförorening är ett ämne som finns i en miljö där den inte hör hemma. För att ämnet ska kallas miljögift ska det samtidigt vara giftigt för en eller flera sorters organismer.

Miljögifter är ett samlingsnamn på en stor mängd ämnen som är skadliga för människor, djur och växter. De som släpps ut i naturen av människan kan komma från sopförbränning, ogräsbekämpning, skadedjursbekämpning, fordonstrafik, industrier, från brandsäkra textilier och från vardagliga produkter som finns i våra städskrubbar och badrumsskåp.

Vissa ämnen kan skada levande organismer redan vid låga halter, särskilt om de är stabila och långlivade, och alltså finns kvar opåverkade i naturen under en längre tid. Sådana gifter kan ofta sprida sig över stora områden med hjälp av vindar, vatten eller djur. Gifter som är fettlösliga kan lagras i fettvävnaden hos djur och människor. Rovdjur och människor, som står högt upp i näringskedjan, får i sig högst gifthalter eftersom de äter ett stort antal andra djur under sin livstid. Isbjörnar och människor som äter mycket feta marina däggdjur är särskilt utsatta för ackumulerade miljögifter.

Organiska miljögifter
Ämnen baserade på kolatomer kallas för organiska. Till de organiska miljögifterna hör bekämpningsmedlet DDT, industrikemikalien PCB, dioxiner och bromerade flamskyddsmedel. De är alla svårnedbrytbara och lagras lätt i levande organismer. Eftersom de liknar kroppens egna hormoner kan de skada fortplantningsförmågan hos djur.

Metaller
Grundämnen som finns naturligt i miljön kan bli miljögifter när de förekommer i för höga halter. Dit hör tungmetallerna kvicksilver, bly och kadmium, som människan släpper ut i naturen. Många metallpartiklar är så små att de kan spridas långt genom luften. Kvicksilver, som uppträder i gasform i atmosfären, kan spridas över mycket stora områden. Metaller bryts aldrig ner utan fortsätter att påverka markens översta lager där de fallit ner, och kan läcka till sjöar och vattendrag. I havet hamnar största delen av metallföreningarna i bottensedimenten.

Tungmetaller kan bland annat rubba ämnesomsättningen hos djur, vilket leder till sämre kondition, motståndskraft och konkurrensförmåga.

Hur kan det finnas miljöföroreningar i Arktis och Antarktis, där det finns så få människor?
Hör miljökemisten Henrik Kylin förklara i ett radioreportage från isbrytaren Oden.

Reporter Malin Avenius.

Polarforskningssekretariatet 2016

Den här webbplatsen använder kakor. Mer information

Dina kakinställningar för denna webbplats är satt till "tillåt kakor" för att ge dig den bästa upplevelsen. Om du fortsätter använda webbplatsen utan att ändra dina inställningar för kakor eller om du klickar "Acceptera" nedan så samtycker du till detta.

Stäng