Från Afrika till Arktis

Miljögifterna transporteras över hela klotet, och Henrik Kylin följer efter. Han är kemisten som lika gärna studerar fåglar och slemsvampar, när tillfälle ges.

Tropisk hetta ena veckan och iskalla vindar nästa. Henrik Kylin är van vid ett skiftande arbetsklimat. Han följer miljögifternas väg från ekvatorn till polerna, men studerar gärna fåglar när han får en stund över.

Över allt på vårt klot, finns spår av sopor efter människor. Till och med i ett vitgnistrande Nordpolslandskap. Trots att det bor relativt få människor Arktis, och trots att där knappt finns några industrier, kan man hitta miljöföroreningar i snön, isen, vattnet, marken, djuren och människorna. Inte ens det obebodda Antarktis är helt rent. Det beror på att många av föroreningarna som släpps ut i naturen i tätt bebodda områden kan transporteras långa sträckor med vindar och vatten. En del av det DDT som används i Afrika för att bekämpa malaria, hamnar i Arktis eller Antarktis. Det gäller också PCB som användes i svenska industrier fram till 1972, och bromerade flamskyddsmedel som kan finnas i tygsitsen på stolen du sitter i just nu. På grund av utsläpp från Europa, Afrika, Asien och Amerika, finns det gifter lagrade i fettet på sälar, valar och fiskar i Arktis. Värst drabbas isbjörnar och människor, som står högst upp i näringskedjan.

– Människor som lever i Arktis äter ofta mycket fet fisk, säl och val. Det är nyttig mat som innehåller ämnen som man behöver om man bor så långt norr ut, men dessvärre är det just genom de feta havslevande djuren som de får i sig gifterna, som bland annat kan störa den mentala utvecklingen och fortplantningsförmågan, säger Henrik Kylin, som är professor i miljökemi.

Henrik Kylins forskning går ut på att undersöka hur miljögifterna sprids i naturen och vad de ställer till med för skada. Hans arbete med de långlivade organiska miljögifterna som kan transporteras över mycket stora geografiska områden, utan att brytas ner, har fört honom till så vitt skilda plaster som jordbruksfarmer i Tanzania och inuitsamhällen i norra Kanada.

– Förhållandena är väldigt olika. I Arktis drabbas inuiterna av vad andra människor ställer till med, men runt ekvatorn, där mycket av utsläppen sker, är det väldigt många fler personer som far illa. Folk hanterar farliga ämnen utan att ha rätt skyddsutrustning eller tillräcklig kunskap. Så mest nytta känner jag nog att jag gör på sydliga breddgrader, även om jag självklart också känner mycket för inuiternas situation.
Anledningen till att Henrik Kylin ändå gjort åtta forskningsresor till Arktis och Antarktis, och tillbringat sammanlagt 22 månader ombord på isbrytare, är främst att det är viktigt att studera hur miljögifterna sprids över klotet och vad de ställer till med i olika miljöer.

– Vi måste få en god förståelse för hur den globala cirkulationen av miljögifter fungerar för att kunna förutse hur nya kemikalier kan komma att bete sig. Då har vi bättre förutsättningar att förhindra framtida miljöförstörning av det slag som exempelvis användningen av PCP medförde.

Henrik Kylins forskning visar att halterna av PCB och DDT minskat i polarhaven under de senaste tio åren, och han kan också se att förekomsten av bromerade flamskyddsmedel nu börjat gå ner. Det är ett resultat av att användningen av ämnena har minskat. Men nya miljöföroreningar dyker alltjämt upp. Som silikoner från läkemedel och kosmetika, som forskare nyligen hittat i fiskar i Arktis.

Att ständigt ha en ny resa på gång är något som Henrik Kylin tycker om, oavsett om den går till värmen eller kylan. Bäst trivs han i outforskade trakter där det finns många nya upptäckter kvar att göra. Och det måste inte handla om miljöföroreningar.
– Jag är intresserad av allt som har med naturen att göra. Om jag får syn på något fenomen som ingen annan forskare tidigare rapporterat om, så gör jag det. Jag har bland annat skrivit vetenskapliga artiklar om flyttfåglar.

När Henrik Kylin är på polarexpedition är den inglasade kommandobryggan, högst upp på isbrytaren Oden, hans favoritplats att pusta ut på mellan provtagningarna av vatten, is, snö och luft. Där på sjunde däck har han milsvid utsikt och kan studera valar, isbjörnar, sälar och fåglar. Och kanske, kanske får han syn på något som ingen annan sett.

Hur kommer det sig att miljögifter som släpps ut i Afrika hamnar i Arktis?
Hör Henrik Kylin förklara i ett radioreportage från isbrytare Oden.

Gunnar-Kihlberg

Hur letar man miljögifter i Arktis?
Gunnar Kihlberg är gymnasielärare i biologi och kemi vid Haraldsbogymnasiet i Falun. Sommaren 2005 följde han med Henrik Kylin på polarexpedition och hjälpte till med provtagningarna. Här berättar han om sitt arbete ombord på isbrytaren Oden.

Reporter Malin Avenius.

Polarforskningssekretariatet 2016

Den här webbplatsen använder kakor. Mer information

Dina kakinställningar för denna webbplats är satt till "tillåt kakor" för att ge dig den bästa upplevelsen. Om du fortsätter använda webbplatsen utan att ändra dina inställningar för kakor eller om du klickar "Acceptera" nedan så samtycker du till detta.

Stäng