CTD kallas många havsforskares viktigaste och vanligaste provtagningsinstrument. CTD står för Conductivity, Temperature and Depth (konduktivitet*, temperatur och djup). Mätinstrumentet utgör ofta kärnan i en så kallad rosett. På en stålställning runtomkring CTD:n sitter en krans av vattenhämtare. Det är flaskor som kan stängas genom fjärrstyrning.
CTD-rosetten vinschas med öppna flaskor ner i havet från båten, med hjälp av en vajer försedd med elektriska kablar. På sin väg ner mot botten skickar CTD:n tillbaka uppgifter om djup, salthalt och temperatur. Via fjärrstyrningen kan forskarna sedan stänga sina vattenhämtare, och på så vis fylla flaskorna med havsvatten från olika djup. Ibland tar man prover från flera tusen meters djup.
Vattenhämtarna kallas ibland för Niskinflaskor, efter uppfinnaren som vidareutvecklat dem. Den ursprungliga vattenhämtaren uppfanns 1910 av polarforskaren Fridtjof Nansen och kallades Nansenflaskan.
Invalid Displayed Gallery
Lyssna på ljudinslag med Agneta Fransson.
CTD-rosettens färd ner genom havsdjupen styrs från ett litet kontrollrum på isbrytaren Odens akterdäck. Hör hur det går till när polarforskaren Agneta Fransson styr rosetten ner till nära tusen meters djup. Reporter: Malin Avenius
* Konduktivitet är vattnets elektriska ledningsförmåga. Hög konduktivitet innebär att vattnet leder ström bra. Eftersom salt ökar vattnets ledningsförmåga kan man, genom att mäta konduktiviteten, beräkna vattnets salthalt (salinitet).